K
Ä
N
S
L
O
L
Ö
S

NUMB

Det är som inget är på riktigt. Jag nyper mig i armen men känner inget. Jo jag är torr som en sticka. Mina ögon är någon annanstans. Slår mitt hjärta? Vet inte längre. Fryser och vilar datorn på mina kalla ben, kanske kan värmen från datorn tinna upp mig? Jag vill vakna nu. VAKNA

Det luktar brandrök i min hall. Jag eldade upp ett brev för nån kväll sedan. Ett brev som aldrig skulle läsas av den det var skrivet till. Nu kommer det aldrig kunna komma på villovägar. Det brann otroligt fort med stora lågor där i mitt handfat. Röken har lite etsat fast sig i väggarna. Det är nog en ordlek att elda upp brev.

December.

Igår var det så här vackert vid min skola när jag väntade på bussen. Idag känner jag mig trött men jag har iaf världens finaste tröja på mig. Har just ätit middag. Nu är kl 04.27. Jag vaknade 02.45 efter 8 timmars sömn. Har mina hörlurar på mig utan musik. Det är skönt med ett extra filter mot världen. Det är skönt med nätter och tystnad.

Jag behöver klippa mig. Men jag är rädd för frisörer. Jag har inte gått till någon frisör sen 90-talet tror jag. Minns med fasa hur hemskt mitt hår alltid blev när dom klipp det. Dom vattenkammade det och tänkte inte på att mitt hår är lockigt och därför blir ännu kortare när det torkat. Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit efteråt. Ja varit helt knäckt. Mitt hår är en känslig grej.

Knäppa dygnsrytm! Jag tänkte verkligen vara vaken fram till kvällen igår men var så utmattad att jag somnade redan kl 15. Vaknade strax efter 00. Har drömt om människor jag inte träffat på länge. Även om människor jag knappt känner. Märkligt men fint.

Jag funderar lite på hur jag skulle vilja ha det här hemma. Nu är det mest fult och opraktiskt. Egentligen vore det skönt flytta till en tvåa men jag glömmer skriva det brevet till min hyresvärd hela tiden. Har en förmåga att skjuta på sånt som egentligen inte tar så lång tid om jag gör det direkt men sen blir det mycket om jag inte diskat, städat eller tvättat på för lång tid.

Då blir det bara ett jag orkar inte. Fast när jag väl fixat alla göromål blir världen ett knippe ballonger och hela jag dansar. Skärp dig! För jag vet hur jag vill ha det det är det motsatta mot nu. Tänk att bo i en tvåa med riktigt kök och badkar. Jag tror jag är rädd för det. Rädd för en tvåa för det skulle binda mig fast ännu mer här.

Min plan är att flytta härifrån till sommaren. Flytta någonstans ett år, helst lämna sverige. För att få se om jag skulle fixar det. Det vore guld värt. För om jag kan fixa ett år långt bort från allt hemtamt, ja då kan jag nog fixa allt. Det kliar i kroppen, kliar av tristess och uppgivenhet. Kanske är det årstiden? Jag vet bara att jag vill ha det bättre. Vill ha den där fina nöjdheten och riktigt få lysa. Vi säger så! Puss

Är smuschig och mjuk. Har varit i sängen hela dagen. Det är skönt göra ingenting särskilt. Tänker och lyssnar på musik. Kanske ringer telefonen, kanske kommer ett sms eller mail.

Det har regnat nästan hela dagen och jag sov länge. Det kommer bli fantastiskt med så mycket. Känner mig väldigt nöjd. Och imorgon kommer Maple Mountain (Emil och Karins band) till smålands, det ska bli fint få se.

Världen är vacker <3

Jag är lycklig. Tack Thuva-Lisa för du får mig minnas!

Det finns grejer jag inte tänker förneka. Det är dom små sakerna jag tänker på nu. Jag är dålig på att må dålig. Jag faller neråt så snabbt och sen finner jag inte vägen tillbaka. Försöker sätta allt detta i proportioner. Men nej det funkar inte riktigt.

Tänker på drömmar. Jag har drömt mycket konstigt senaste tiden. Men så har jag inte varit ute eller umgåtts på länge. Jag vill inte vara i tomhetens grottor. Dom gör mig inte glad. Och jag är beroende av att få vara glad.

Filmer är bara tillfälliga leende. Swisch så är det borta. Det skulle vara mysig kliva ner i en regnbåges lukt, smak och ljud. Tänk den drömmen vore något. Den kanske skulle få mig se lyckan igen.

Jag orkar inte vara stark. Det känns som allt dör i mig. Som om det aldrig mer kommer vara kul. Jag vill inte. Kan den här känslan bara gå över?

Vi föds nakna. Sen kläs vi upp i kläder. Jag har tittat på Den långa resan. Där skyler naturbefolkningen bara sina könsorgan. Där fanns regler som skiljde på könen. Män jagar, kvinnor tar hand om hemmet.

Men vad händer när vi inte längre accepterar dom gamla spelreglerna? Jag tror att jag aldrig har gjort det. Jag har inte ens tänkt på att jag inte har gjort det. Det känns ändå som dom som är mest förtryckta av alla normer är pojkarna. Pojkarna som vill vara flickor. Som älskar rosa. Nej tillbaka i ledet. Du är en pojke, du ska tycka om att slåss. Kom igen var tuff.

Jag är så trött på alla människor som fortsätter hylla dom gamla normerna. Tänk framför dig finns en hel värld av individer. Varför måste du dela upp dom i alla dessa fack? Och sluta anta att människor är på ett visst sätt. Jag tycker ju mer jag lär känna någon desto mer växer den personen i mina ögon.

En människa innehåller så mycket mer än några etiketter. Vi drömmer, har känslor, tankar, djup, ideér, fantasi och så mycket, mycket mer. Varför ens nöja sig mer bara objektifierar delar på en kropp? Jag tänder på människors inre. Det är det jag faller för. Ett naket inre jag får beskåda. Det är det vackraste, att dela den nakenheten. Utan den blir jag uttråkad, yta är bara yta. Jag vill ha något mer.

Mer mellanstiadedisco, jag dansade tryckare med den jag var kär i.

För detta är mellanstadiedisco för mig. Mycke mer 90-tal kan det inte bli!

Nej inget är helt och hållet hopplöst. Det finna alltid nåt som kan värma en. Något litet som tränger in genom alla kläder och sprider ljus i magen. Jag har fantastiska vänner. En av dom kom med pizza igår. Den pizzan var kärlek rakt ner i magen.

Fatta det behövs inte så jädra mycket för ändra någons dag. Det är jätteviktigt lägga ner lite tid. Göra någon glad. Det är så väldigt viktigt. Kommunikation! Jag vill göra världen mer varm men jag kan inte göra allt själv. Vi kan alla lägga ner lite tid för om alla människor verkligen gjorde det ja då skapas magi.

Det är jätteviktigt! För utan magi och kärlek blir tillvaron så platt. Jag vill inte känna kylan. Eller att jag inte bryr mig. För jag bryr mig. Jag bryr mig så väldigt mycket. Varför bryr inte du dig?

Blotta sig gör ont. Jag har pratat om mina innersta tankar i natt. Berättat det jag knappt formulerat i mina egna tankar. Det så mycket osäkerhet som ryms i mig. Osäkerhet som blir stora tårar på mina kinder. Orkar inte vara med. Måste vara inne och skydda mitt nya skal. Inte låta människor plocka åt sig av delarna.

Det blir bättre sen.

Helt blockerad. Inte inom allt det kreativa men att klippa film klarar jag verkligen inte, just nu. Jag mår illa och gråter lätt av stressen. Längtar till lördag då jag sitter på tåget mot Uppsala. Kortade min resa 2 1/2 dag. Behöver vara hemma mycket mer än jag först trodde.

Min mage klarar inte stressen, jag klarar knappt äta nu. Men bara blockeringen löser upp sig kommer så mycket fixa sig. Sen får gärna solen skina också.

Fredagen den 30 oktober blir det Halloweenfest hemma hos mig! Kom, kom, kom! Klä ut dig i valfritt. Det behöver inte vara ambitiöst bara du trivs.

Festen är flyttad till ett fett radhus i malmö...

Ses då!

Jag kan inte sova ordentligt och känner mig superstressad och genomtrött sen helgen och förra veckan pärs. Jag vaknade och bara grät. Det har varit för mycket nu. Jag behöver dra ner tempot. Längtar mest efter lovet. Det är bara 11 nätter dit.

Även roliga intressanta utbildningar kan göra en helt utmattad. Det gör ont i bröstet. Det gör lätt det när det varit för mycket. Jag förstår inte ens hur jag klarade av lördagen. Klart som tusan att massa saker gick fel. Men jag var på plats och filmade. Jag var där en timme innan. Jag gjorde det fast jag håll på bryta ihop. Benen bar mig knappt. Men jag var där.

Detta trodde jag aldrig skulle kunna hända, jag har mycket mer kraft och energi än jag själv trott. Jag bevisar det för mig själv den här hösten. Viljan tar mig så långt, den kommer in när jag egentligen inte orkar och så orkar jag lite till. Men jag förstår också varför jag hamnat på sjukhus så många gånger dom senaste åren. Förstår att det är utmattningen som kommer efteråt.

Jag har börjat bli bättre på hushålla med min energi. Det är ljusår får hur det varit. Det känns skönt. Och jag blir gladare varje nytt år. Har landat i mig själv. Kommit på hur jag vill ha det. Insikterna som får mig förstå, hur viktigt det är med rutiner. Hoppas jag över sömnen, maten eller aktiviteten ja då mår jag skit. Då kan jag inte ta mig vidare på något sätt.

Men nu börjar jag se mina svaga sidor och speciellt mina starka. Jag förstår vad som är viktigt på ett djupare plan. Jag blir lätt nöjd. Och den känslan mina vänner, den skapar lugn. Får allting att klarna. Jag vill vara här där jag är nu. Jag har väntat och letat efter den här känslan så länge. Inget kan ta i från mig detta. Den enda som kan förstöra nu är jag själv. Så det gäller lägga upp en bättre strategi för hur jag ska hantera stressen. Det är min nya utmaning.

Jag kan flyga, jag är inte rädd!

Jag är hyper. Kan inte stänga av idag. Det är väldigt mycket känslor, tankar och idéer i mig. Jag vill så mycket att jag mest måste sitta ner och andas. Stress och hyper gör mig rastlös. Flödet är på gång, men nu måste du stilla dig.

Ska bara vara. Laga en pizza och se film med en vän. Hen får mig alltid hamna på fötter. Jag är så jädra babblig och övertrött. Behöver stressa av. Inte rycka i alla. Det är lätt hänt. Drar lätt gång mycket dagar som denna, sen blir det kaos och jag vill bara gömma mig.

Behöver mer struktur och lugn. I natt hoppas jag sömnen är stilla. Att tankarna lagt sig. För i morgon ska jag filma, och då behövs fokus på det. Vi hörs igen när jag samlat mig. VÄRME

Jens Lekman - End of the world is bigger than love

Detta är en av dom vackraste låtarna jag hört i år. Jag får gåshud och blir lite sorgsen men samtidigt hoppfull.

Idag är jag lite dämpad och tankfull. Det var en konstig kväll igår. Det blev så många missförstånd. Och jag vill bara det ska lagas, det som gick sönder. Men ibland är det allra bäst vänta.

Behöver få omge mig med nära människor. Behöver en kram idag. Ska ordna ett Astrid Lindgren-filmmaraton fredagen den 16 oktober. För sagor är det bästa jag vet. Astrid Lindgren är en stor hjälte för mig. Hen påminner så mycket om min Gammlafarmor. Jag saknar min Gammlafarmor.

Det känns lite som allting dör nu i oktober. Men det är fint med saker som vissnar. För jag vet att det kommer nya tag och nytt liv. Hösten är en av mina finaste årstider. Det är som det finns utrymme att leva. Som om takten slås av. Det tror jag är välbehövligt. Få tid att vara.

Vet du hur härligt det är att vara trött utan att vara speedad? Det har jag börjat kunna känna igen. Det är en väldigt intressant och skön känsla. Ett nytt lugn har landat i mig. Jag mår väldigt bra och min självkänsla har vuxit. Oktober får 9 av 10 än så länge. Slipper jag min huvudvärk kommer jag sätta 10:an.

Det har snart gått ett år. Skulle vara skönt att ordna en fest nu i oktober. Det behövs ljus och värme nu när graderna på termometern tvingar på oss jacka, mössa och vantar. Jag har mycket att fira.

Jon Brion - Little Person

Idag tittade jag på filmen Synecdoche, New York. Den var väldigt lång men trivsam på ett lugnt tråkigt sätt. Jag tycker om tråkigheter i filmer. Men se den och bilda din egna uppfattning.

Sen har jag mest tänkt på ord i ett telefonsamtal och försökt sova. Men det gick inte så bra, för mycket tankar i huvudet. Men den här låten är helt underbar. Godnatt! Tänk nu är det oktober.

Jag blev förd till ett hemligt resmål, det var Prag! Jag älskar Prag. Tänk en hel helg där med mamma och min bästa vän. Det har blivit enklare äta vegetarisk där och dom har små ekobutiker på många platser. Men det är svårt få vegansk mat även på deras vegetariska restauranger. Trots att det stod kan fås vegansk på förfrågan i menyn. Servitören förstod inte vad vegan betydde. Engelska förstår ganska få.

Så jag får väl lära mig tjeckiska till nästa besök. Det har varit en helt fantastisk resa, om än väldigt intensiv. Jag vill tillbaka snart, i vår eller sommar. Tänk er höst i ett solvarmt prag, igår var det 22-23 grader varmt och jag fick lite sista sommarfeeling innan vi imorse landade i ett regnigt sverige.

Älskade september





Det känns som jag inte riktigt hinner med livet, men jag trivs väldigt mycket med att ha så mycket att göra. Igår var jag kvar i skolan och jobbade med min film. Jag kan nästan inget men gör så gott jag kan. Det är pilligare än jag trodde att redigera film. Och så har jag spelat in ljuden separat så det blir än mer pill. Men det blir nog bra. Tänker inte överjobba utan mer gå på känsla.

Idag fyller jag 29. Började dagen med frukost i sängen och paketöppnade. Om några timmar börjar kalaset. Så dags att fixa tårtan. Jag hoppas alla har en mysig dag! Värme från Mandy Juno

Sorry, but I don't understand.
The things you say they make no sense at all.
Funny, but I think that you mean them all this time, don't you?

I know that you think I'm a fool.
But couldn't you try to forgive a fool one more time?

Text från Blurs låt Fool.

Igår blev det höst på riktigt. Det har varit en fantastisk helg. Tänk att det fortfarande springer runt enhörningar i världen. Jag tycker om se polsk film och hålla handen under filten.

Det är dagen vi aldrig kommer glömma och som vi alltid blir påminda om så fort vi ska resa med flyg eller pyssla med aktivism. Ja det är sant, världens "så kallade" ledare är så duktiga så. Ursäkta min ironi.

Jag minns ett telefonsamtal för 8 år sedan, det var från en politikerkompis, hen grät pga vad som hänt i new york. Jag klarade inte av säga så mycket så en annan vän tog över luren. Ja vad skulle du göra om världen gick under imorgon?

Jag tänker så ibland och då skippar jag disken för något mer berikande. Lever ganska mycket så hela tiden. Och det kommer jag fortsätta med. För utan carpe diem finns inte så mycket kvar. Men om du inte menar det, säg det inte. Var konsekvent!

Ta hand om varandra, vi lever bara en gång! Puss!

Min skola är verkligen bra, där är som alla skolor borde vara. Det finns i och för sig mycket jag vill förändra, men det är den bästa skolan jag gått på sen mellanstadiet.

Idag har jag filmat helt själv. Det ser helt overkligt bra ut. Jag kan film, det visst jag inte. Ser det efter bara ett försök. Det är fantastico!

På fredag kommer Thuva-Lisa <3 och Ebba <3. Dom två är så jädra bra. Och det blir hiphopfest, kolla, kolla. Vi ska dansa hiphop, du och jag Ebba. Yeah! Och sen ska jag och Thuva-Lisa gå på klubb. Det äger. Tänk att det kan vara så här bra.

Önskelista

en bättre värld
zoom handy recorder h4
veterancykel
kryddor (paprika, gurkmeja, ingefära, curry, örter och dill).
skiva med Taken by Trees, Lady Sovereign, eller Action Biker
pengar
mat (vegetarisk/ ekologisk) tål inte hasselnötter, cashewnötter, havre eller komjölk
frön att så och krukor/ fat
säng
frimärken
skrivbordsstol med nackstöd
tillbringare i glas
bläckpennor
fotografier / vykort från gamla vindar
upplevelser

Mariah Carey - Hero

Natten innan julafton 1993 låg jag och lyssnade på radio och den här låten spelades. Jag lyssnade och blev väldigt stärkt. Låten får mig tänka tillbaka och se det frostiga fönstret i mitt gamla rum och känna hopp.

Nej nej nej. Du föds in i en värld. Du väljer inte själv. Sen blir du påtvingad ideal. Du får ta så mycket skit som du sväljer samtidigt som du ler. När du kommer in i puberteten får du oönskade blickar, blickar som objektifierar dig. Du ska vara tacksam att någon ens tittar på dig och din kropp. Så länge någon tittar på dig kommer du bli gift och föda någon barn, det är bra grejer det. Det är din vinstlott.

Fy fan! Jag har aldrig kunnat ställa upp på detta. Jag har aldrig passat in i formen. Sen jag var 6-7 år har jag haft ord som problem skrivet i pannan. Jag var som pojkarna. Jag förstod inte varför mina spelregler ändrades när jag började skolan. Fram tills dess var vi alla mer jämlika. Sen hände något och jag förstår fortfarande inte. Jag kunde inte sitta still i skolan och min fröken tog undan mig och visade en liten skrivbok, där jag skulle få ett klistermärke eller ett bokmärke alla dagar jag var en snäll, lydig flicka.

Jag fick inte visa boken för någon i klassen, det var min och min frökens hemlighet. Jag hatade den boken, men jag försökte göra min fröken till lags. Jag skulle vilja leta upp min gamla fröken och fråga varför jag inte bara fick vara den jag var. Varför ska staka barn bli snälla, lydiga och underordnade? Varför fick jag beröm och leende när jag satt still och var tyst? Varför fanns det olika regler pga vår biologiska tillhörighet?

Jag tror ändå att min räddning ligger i att jag inte ändrade mig, jag fick byta skola. Jag anpassade mig inte och flyttades runt på jag vet inte hur många olika skolor, grupper eller klasser. Våren i 5:an började jag i en vanlig skola efter att ha gått på skoldaghem några år. Jag började i en vanlig klass 5. Jag trivdes så mycket. Jag klarade mig ganska bra där. Jag har nog aldrig känt mig så vanlig som då i 5-6:an. Det var en väldigt skön känsla. Men så var det dags börja högstadiet.

För mig var det ett för stort steg, jag ville gå kvar med min klass. Men vi skulle splittras i tre. Vi kom till en jättestor högstadieskola. I 7:an fanns 4 paralleller, 8:orna hade 5 och 9:orna 4 paralleller. Jag försökte klara mig men det gick inte. Jag började skolka mer och mer. Men detta räddade mig, det förstår jag nu. Mitt skolk räddade mig från förlora delar av mig själv som så många förlorar i högstadiet. Jag vek mig aldrig för idealen som jag såg i omklädningsrummen på gymnastiken. Jag försökte inte göra till mig för någon kille skulle tycka om mig.

Jag såg hur vissa tjejer i klassen spelade på sex för dom äldre killarna i skolan. Varför ska du spela på sex för att någon ska tycka om dig? Jag förstår inte. Men så tänker jag på 6:an när en kille i klassen gjorde slut med en tjej i klassen för det inte hände något. Vad var det som skulle hända? Och så hör jag en vän berätta om en släkting som äntligen gått och gift sig. Släktingen hade varit tillsammans med sin pojkvän i många, många år. Alla hade dom gått och väntat på en förlovning eller ett giftemål att något skulle hända. Jag förstår inte det heller.

Men det är mycket jag inte förstår. Mycket med tvåsamheten som är helt obegripligt för mig. Jag vill inte ha sådana kärleksrelationer. Jag går inte och ser mig som singel. Det förstå jag inte heller. Vadå singel? Jag är fullkomlig som jag är. Ingen annan kan göra mig hel. Jag har valt att inte ha någon tvåsamhetsrelation. Det har jag prövat och det var inget för mig. Jag är kär i en person. Det har jag varit sen 2001. Men det finns inga förväntningar på den kärleken. Jag är nöjd med att tycka om. Jag vill inte äga hen. När hen och jag pratar i telefon eller ses känner jag att vi hör ihop.

Allting behöver inte följa redan givna ramar. Det är ditt liv. Du bestämmer själv hur du vill ha det. Böj dig inte för någon annans förväntningar. Låt ingen låsa fast dig och lås inte fast någon annan. Men jag har förlovat mig, förlovade mig själv med mig själv. Det var en vacker händelse och du var inte bjuden för det angick inte dig.

Jag tror mig haft den bästa augustihelgen. Så mycket bra att jag inte ens vågar skriva ner det av rädsla att det ska lämna mig. I söndags åkte jag inte hem direkt från Göteborg utan tog en omväg via Kullaberg. Äta bjärnbär från vägkanten och knata upp för berg och få världens utsikt till lite picknick. Fina, fina utflykten med Oliver.

Alltså nu är det nog. Vaknade av ångerst och panik. Kan den inte ge upp när jag ska sova? Jag orkar inte. Det här går inte bra. Jag var helt genomsvettig och bara grät grät grät. Det finns ingen ingen ingen. Bara ett svart hål som kväver mig inneifrån och ut.

Skulle vilja låna lite livsglädje. Har någon lite till överst?

I natt skrattade jag mycket åt olika sketcher. Jag kan alltså skratta. Trodde nästan det inte gick längre. Men det var så fantastiskt skönt få veta detta.

Hej världen.

16 maj - 6 juli levde jag i något konstant varande. Det har än så länge varit den bästa tiden i år. Sedan dess är det som allting liksom avstannat. Det ger mig klastrofobi. Idag är det 8 dagar till min utbildning börjar. Jag skulle allra helst börja redan på måndag. Orkar inte ha mer tid som jag inte vet vad jag ska fylla den med.

Om det är något jag haft gott om dom senaste åren så är det just tid, dötid. När jag har tid går tankarna i cirklar och jag gråter väldigt mycket. Det är svårt se en ände på det. Det är skönt veta att i höst finns det en ände. För jag har lovat mig själv att nu finns inga ursäkter. Nu ska jag arbeta hårdare för ta mig ifrån hela den här tillvaron jag lever i. Jag vill inte vara kvar. Det är så förbenat tråkigt här.

Det pirrar i magen när jag tänker på nästa måndag. Jag har tänkt mycket på hur jag ska klara av det. Jag minns hur nervös jag var i våras på antagningsintervjun och den gick bra. Egentligen är jag mer oroad över hur jag ska hinna med allt det andra och 40 timmars skolveckor. Det är 128 timmar kvar då. Det kommer bli det svåra. Men jag ska göra mitt allra bästa. Inte för någon annans skull, bara för min.

Det hänger på mig. Det är skönt nu när jag förstått innebörden av dom orden. Det är en frihet.

Plats: Bjerredsparken i Lund (parken som ligger på västra sidan just bakom tågstationen).

Små stordåd!

När jag ska diska och ta lite diskmedel och det ur flaskan istället kommer ut 25-30 små, små såpbubblor. När en fin låt dyker upp från ingenstans och allt blir väl. Eller när du kommer på hur fantastiskt det är att leva.

Kommer du ihåg kvällen du fick nog av ensamheten i vindsrummen i helsingborg? Jag tog på mig min jacka och gick ut. Jag kände ingen i staden så jag gick till pressbyrån och köpte en musiktidning för lite sällskap. Sen gick jag in på Vegeriet och beställde linsgryta med ris och en juice.

Det var nästan tomt i lokalen och jag satt ensam vid mitt bord. Jag och min musiktidning. Den ensamheten jag kände då hösten 1999 finns i mig igen. Det är som om nästan alla vänner gått upp i rök. Jag minns den hösten så väl. Alla sena nätter när en tv eller radion är enda sällskapet.

Jag stod inte ut där så jag flyttade hem igen. Lund har blivit en främling. Och jag vet inte vad jag gör i den här staden. Jag vill flytta hem igen. Men jag vet inte längre var hem är. Det är inte här jag sitter nu, 18 kvm som jag bott på i 4 år. Nej jag är hemlös.

Jag har försökt förvandla lägenheten, men när jag låser upp ytterdörren ekar det bara av tomhet. Vem vill byta lägenhet? Skriv några rader om vad du har, så gör vi ett byte. Maila cykelpiraten (at) gmail.com

Citat från filmen Snow cake:

the past is only a memory
the future a fantasy
it´s only in the present
that we truly live

Det blir inget Norge. Men det gör inte så mycket. Så blir det ibland med planer. Det är skönt vara hemma, jag har mitt sommarkort och kan ta mig vart jag vill. Resan till London öppnade mina ögon för möjligheterna.

Nu ska jag vara i skåne över en månad och sen börjat min folkhögskola. Jag är glad och obekymrad. Bara jag stiger ut i världen finns alla möjligheter och äventyr framför mig. Det kändes så tydligt när jag satt på flygbussen in mot London. Hej du stora bullriga värld, här har du mig!

Jag vill inte planera så mycket. Vill bara låta mig svepas med. För med ett öppet sinne löser sig så mycket av sig själv. Och vet du vad? Du kan flyga om du vill. Du kan ställa dig och flaxa och sen bara lyfter du upp upp i skyn. Den känslan kan inte cynikerna slå ner. Nej dom förstår sig inte alls på den. Så jag stuntar i dom. Kom nu flyger vi vidare mot nästa äventyr.

London var helt fantastiskt bra. Det bästa jag gjort i sommar.

Den 6-7 juli kör vi bil hela vägen från Lund till Sandnessjøen. Det blir Trænafestivalen ändå. Jag har fixat min biljett. För jag har bestämt att göra allt jag vill i sommar. Så får jag leva fattigt sen. För äventyren är det viktigaste vi har.

Och vad kommer jag minnas när jag blir gammal? Kommer jag minnas att jag var på resa eller att jag satt hemma i Lund? Ganska lätt att välja. För allting går att ordna bara en tänker mer kreativt.

Den här sommaren ser så vacker ut med alla fina planer. Jag är så glad. 2009 kommer gå till historien. KRAMA VÄRLDEN

Jag stod där längst fram. Men det är först nu jag förstår hur viktigt den här skivan är för mig. Och speciellt den här låten. Jag hoppas dom spelar den i london 2 juli.

Jag gråter med regnet. Det blir lätt så. Och när solen kommer fram strålar jag med den. Idag tänker jag på människor från förr. Människor som kommit nära. Mina år har kommit ikapp mig. Nu förstår jag storheten då. Vad har jag sysslat med alla dessa år?

Det är som allt jag sagt, tänk och gjord haft ett filter. Jag har trott att jag kan säga och göra vad som helst. Ord har ingen betydelse. Sånt skitsnack. Hur kan jag trott på det?

Meningar som: Det betydde inget. Jo det betyder alltid något om någon blir sårad. Alltid. Jag hatar allting som inte betyder något. Så meningslöst. Jag vill inte gå omkring och känna värdslöshetens bitta smak i munnen. Nej nu är det nog. Jag måste leva mitt liv för min egen skull.

Jag blir jämt så förvirrad av hur andra tycker jag ska leva. Skit i mig och lev ditt liv. Ingen utom jag har rätt att lägga sig i. Det angår inte dig. Nu låter jag arg det är jag inte. Jag ser hur allt ligger till.

Tänk att det ska ta så lång tid komma hem. Medvetenheten jag bär nu den vill jag inte förlora, då kommer jag förlora mig själv igen. Jag klarar detta. Jag kan lita på mig själv. Lita på att jag gör mig lycklig. Det var allt jag behövde förstå.

If you ever caught my eye I'll remember you forever as the time pass us by. People often don't believe me. Or they make me feel like a dumb little kid. But I guess I'm a loner.

Sometime I meet other like me. And then every inch of me just smiles. Hey, wanna play? I'm still easy and only like having fun. I don´t think I'll ever be ready for a work and no fun lifestyle. No never. Don't even try to put me in that corner.

So how's your life?

Jag har försonats med mitt skåne. Jag kommer på fler och fler sätt att ta mig ur onda cirklar och ledsna dagar. Jag är mer glad än ledsen. Och blir jag ledsen släpper jag allt jag håller på med och springer ut. Under träden bland grönskan lättar svårmodet.

Och jag börjar bli bättre och bättre på att glömma bort mig själv och bara vara. Kommer på mig med att leka spontant. Lyckan är här. JA.

Igår gjorde jag och Ebba ordvitsar. Kolla vad skumt!

Idag har jag skrattat och skämtat mycket. Och vet du vad? Det är som mina rädslor sprungit och gömt sig. Papperspåse på mitt huvud och ett rött paketsnöre fick mig uppfinna livet idag.

Jag vill bli fri mardrömmar. Jag vill snurra runt runt runt tills dom försvinner som dammkorn. Istället äter jag en minttablett där det står dream.

Nu springer tiden om mig igen. Det händer ibland och då vill jag dra i nödbromsen. Stanna upp och somna ett slag eller fyllas med hoppfulla tankar. Var det inte just april? Vart tog maj vägen? Ja maj tog slut i söndags. Jag åkte hem från Siestafestivalen och jag tror det är sista gången jag åkte dit. Det är inte mysigt längre. För mycket kaos.

Var där med fina vänner men det var ganska många jobbiga människor där. Folk som stal väskor ur vänners tält och skar upp mitt tält. Och ändå ska jag snart iväg på ännu en festival. Och jag hoppas den visar mig dom fina sidorna. Eller så kanske jag får överge min övertygelse att det går vara nykter på festival. Men det finns så mycket annat att göra än fara på festivaler. Ja det får jag inte glömma bort.

Vissa stunder var väldigt fina. Vi lagade mat vid en stig nära en kanal och skogsdungar. Det och fredagens konserter var det bästa på hela Siesta samt regnbågen som spände ut sig över hela himlen samma kväll. Och fågeln som sjöng så högt om nätterna i trädtopparna ovanför våra tält. Jag glömmer ibland det vackra. Men jag tror det var min sista Siesta. Tre år räcker och det har blivit alldeles för stort.

Det finns en festival jag skulle vilja fara på i sommar men dit kommer jag inte. Den festivalen ligger på en ö vid polcirkeln. Bilderna därifrån ser helt magiska ut. Hade jag känt till den innan jag bokade Peace and love hade jag mycket hellre åkt dit med min syster. Men ja det går inte göra om alla planer nu. Det blir nog bra tillslut. Bara jag slutar oroa mig. Imorgon tar jag då. Jag kan ändå inte göra något åt det nu. Det har hänt så mycket senaste veckorna. Det är därför jag är lite borttappad nu.

Så jag tänker på havet och allt fantastiska som finns. Tänker på magin och stänger ut det andra. Det hårda finns inte. Bara havet och vågorna som slår an mot stranden. Vågbruset fyller mina öron och jag andas in saltet. Bara stå där framför det väldiga havet. Det fyller alla mina sinnen. Och jag vet om att så länge jag kan minnas det kan jag vara lugn. Puss!

Står där på bron och blickar mot solnedgången. Det känns som någon går brevid mig. Som jag pratar med ett minne. Jag känner så stor närvaro just där. Det är sommar nu. Kanske är det min inre röst jag känner. Kanske är det någon annan. Men just där på bron är jag inte ensam. Just där känner jag någon viska och fåglarna kvittrar. Sen tar fågelsångerna över ljudbilden och dofterna tränger in i näsan.

Det finns låtar som kommer just när en behöver dom.

Jag vill projektcera all min kärlek på en enda människa just nu. Men det går inte, jag sitter här framför en datorskärm. Avskärmad. Alla ord och känslor blir med en mur emellan mig och målet. Jag tycker inte om det. Men ikväll når jag inte fram. Jag kan äta upp all tomhet men det spelar ingen roll. Jag vill ha en kram eftersom jag är tom. Inte bara tom helt slutkörd. Och det är som jag säljer ut mitt hjärta på rea. Varsågod det blir ditt för en kram.

Ständigt dåligt självförtroende. Nej jag vill inte. Jag vet ska nog gå ut och köpa lite godis. Eller jag vet inte alls. Ta en pistol och skjuta mig i skallen. Skulle jag ens känna det? För det är som hela jag stänger av. Tomheten äter upp det jag vill vara. Fuck you! Skit på dig. Gå och dö.

Detta är paradiset på jorden. Oliver hämtade oss i bil och körde ut på den skånska landsbyggden. Jag vill bo på landet någonstans i skåne. När jag blickar ut genom bilrutan förstår jag varför, det är så vackert. Vi stannade vid ett litet fik Café Bialitt. ett korsvirkehus med trädgård. Sen for vi vidare mot Odensjön och satte oss ner på en brygga för äta middag. Dofterna från skogen, susen i träden, fågelsången och små droppar regn.

Vi tog oss vidae till Klöverröds nationalpark. En smal skogsväg mellan träden. Djup skog så långt ögat kan se. Vidare och låta oss köra vilse. Så stannar vi vid en rastplats och går ut i det mjuka höga gräset där det ligger stenar under. Ut och ser på utsikten. Det är brant ner säkert 15 meter ner till en liten å. Vi står där och blickar ut. Sen tar vi bilen hemåt. Vi kommer efter lite trixande rätt. Hem till mig och äta en helt underbar kladdkaka som Oliver haft med sig.

Vilken dag!

Min världsbild är bra. Och om du inte ser världen i färger, om hela din värld är svart får den vara det. Men jag vill inte se det svarta. Jag behöver få ha min romantiska världsbild, utan den kan jag inte leva. Utan den blir jag tom och grå. Det är den värsta känslan att inte känna något alls. Jag avskyr tomhet som är i gråa skikt.

Ser hjältar runt mig. Människor som delar färgerna. Du är inte ensam, jag är som du. Ta min hand. Jag vill älska dig. Jag älskar dig. Du är den vackraste jag sett. Ärlighet är livsvikigt. Många gånger förstår inte människor att jag menar allvar! Det gör jag. Jag har aldrig förstått ironi. Det är så äckligt.

Hur många gånger har jag råkat ut som ironi som fått mig börja gråta? Jag vet inte. Minns när vi gick i sjuan, vi gick omkring i korridorerna och en i klassen säger: Du är så jävla dum i huvudet, jag bara skojar. Pausen mellan huvudet och jag skojar är lång. Och detta är inget jag någonsin skulle skoja om. Det är inte roligt. Det gjorde ont. Då insåg jag hur lite gemensamt jag hade med dom jag valt från mellanstadiet.

Högstadiet förändrade hela min världsbild och mitt enda sätt att rädda mig själv från det var att hålla mig borta från skolan. Jag ville inte bli som dom andra. Jag ville inte börja raka benen och vara elak eller ironisk. Jag ville inte dricka alkohol. Jag ville stanna i världen vi haft i mellanstadiet. Ville aldrig den tiden skulle ta slut.

Jag valde fel människor från min klass i sexan. Jag skulle valt dom jag gick på handbollen med. Eller bytt klass när nästan alla i tjejgänget vänder mig ryggen. Jag trivdes med killarna från sexan. Högstadietjejer är så hemska. Dom klagade på mina kläder, varför har du alltid mjukisbyxor och mjukisjeans? Varför viker du upp dina byxor? Varför hit, varför dit.

Det var som dom inte förstod att det sårar att säga sånt här. Jag skulle aldrig klaga på deras kläder även om jag själv inte tyckte dom var fina. Jag undrar hur dom är nu. Undrar om dom är självsäkra och snälla. Jag såg att en av dom fick barn, det stod i tidningen. Jag tänker mycket på människor jag känt en gång. Hur gick det sen?

Mitt bästa beslut var att hålla mig borta nästan hela högstadiet. Jag läste böcker, lekte, cyklade och tänkte. Upptäckte en helt annan värld. Lekte med vänner som fortfarande var barn. Jag ville inte sluta vara barn. Jag ville inte trängas i duschen på gympan för kunna spegla mig och göra mig snygg. Jag förstod mig inte på smink eller push-up. Förstod mig inte på att låtsas vara någon annan för nån skulle bli kär i mig.

Jag kan inte. Jag kan inte ljuga. Säger jag att jag älskar dig menar jag varje ord. För att inte våga vara ärlig är så fegt. Sluta upp låtsas. Var ärlig. Ärlighet skadar inte. Det är bättre våga vara sann mot världen.

I natt drömde jag ingeting för jag kom aldrig till ro nog att sova. Mitt kylskåp mullrar hela tiden öronbedövande. Jag avskyr detta ljud. Försöker därför sova med musik i hörlur, det är inte skönt. Och det blockerar inte alla mullrande ljud.

Nu är jag så utslagen av sömnbrist att det knappt går skriva. Vill bara lägga mig ner och få sova 7-8 timmar, men jag får inte. Måste iväg på ett viktigt möte. Är hungrig men har inte så mycket hemma. Senast jag handlade mat var 24 april. Tur att det kom en ekolåda, men det är snart två veckor sen nu. Tur att det går hälsa på föräldrar och äta lite där.

Ska se om jag hittar några kronor hemma, det vore gott med lite sojamjölk. Har levt på min nödpizza jag bakade i tisdags. Pizza med tomatsås, aubergine, skärbönor, sojafärssås och apelsin. Den blev mycket godare än jag trott. Ja om jag fixar ett paket jäst kan jag baka bröd. Det vore gott. Längtar efter nästa ekolåda som kommer i morgon.

Jag vill inte klaga egentligen men ibland är det svårt stå ut med vara så här pank. Det är jobbigt att hela tiden behöva räkna på vad jag kan handla för mat eller göra när räkningarna är betalda. Det tär på mig. Får nog bli ännu bättre på planera och säga upp nåt abonnemang. Men jag har redan skurit ner så mycket. Jag lever inget lyxliv alls. Allting jag äter lagar jag hemma. Det enda jag gör är köpa nån konsert/ festival/ tågbiljett ibland.

Jaja allting ordnar sig. Nu ska jag laga nåt lyxigt av det som finns hemma. Jag behöver en riktigt god frukost. Och sen tänker jag unna mig jäst, sojamjölk och juice. Det lilla skulle göra stor skillnad. Over and out!

Känslan är uppsnärjd i det blå!

Det är snart dags för lite lunch. Idag känner jag mig utvilad och välfungerande. Har hittat hoppet. Det gör mig glad. Det finns så mycket som gör livet värt. Men ibland är det svårt inse det. Ibland ligger hela ens värld rämnad. Det går så snabbt. Och att sen hitta ur labyrinten det tar den tid det tar.

Tänker mycket på tid. Tiden är oändligt av min värld. När livet får ta tid tar tiden inte slut. All jakt på mer tid skapar bara brist verkar det som. Har du tänk på hur lång tid en minut är? När jag inte gör något då ramlar dagarna fort fort. Men när jag väl gör något nästan stannar tiden. Det är häftigt.

Undrar hur andra upplever sin tid? Jag må ha levt 28 år, men inuti är jag mer 13 -14. Det är väldigt skönt vara på den nivån. Allting blir så mycket lättare då. Och när jag skriver 13-14 menar jag min tid då.

Om våran värld bara slutade stressa och jaga karriärer och annat tror jag fler skulle veta vem dom är. För har du tänk på att livet inte går i repris? Jag vill inte stå där sen på ålderdomshemmet och ångra mig. Ångra att jag inte följde mitt hjärta.

En vän sa en gång att jag har något som många mister som barn. Jag tror det stämmer. Jag har kvar min oskuldsfullhet. Den vägrar jag ge ifrån mig. Jag vill leva i färg. Vill visa färgerna för alla runt mig. Kom ta min hand så ska jag visa hur världen ser ut i mina ögon. Vågar du?

Och så bara händer det. Nån från förr skickar ett fint mail och lyser upp. Och nyss ringde en annan fin varelse. Sånt här betyder så mycket. Tänk vilken skillnad ord gör ändå.

Jag hade nästan glömt det. Tack för att ni bra finns där ute och skakar om min värld. Räck ut din hand och gör något för någon annan. Lägg ner en liten stund. För detta är sånt här som gör allting så värt.

FAMN

Jag försöker få i mig ett glass mjölk. Det är ingen lätt match. Jag vill inte vara sjuk längre. Det är inget kul. Det var skönt vara sjuk ibland när jag var liten. Då nån tog hand om mig och jag inte var helt utslagen.

Jag låg i min säng och funderade på ljud. Försökte fokusera tankarna på olika ljud som omger mig. På att fåglarna låter olika i olika delar av stan. På att jag gillar ljud av vatten. Och hur olika vatten låter i olika fontäner, rör, vattenfall, åar, kanaler, sjöar och havet.

Något av det bästa ljudet är sitta dåsande i baksätet på en bil som kör på nån väg en sen kväll eller natt. Sitta där och lyssna på röster från framsätet. Nåt samtal som pågår, somna till och bara höra röster flyta samman. Kanske är det mörka granar utanför bilfönstren, kanske är det hus som svischar förbi.

Minnen av dessa ljud gör mig lugn. Jag tycker om saker och ljud som känns hemtama och igenkännande. Varje gång jag är på en ny plats görs den om framför mig. Jag ser likheterna och blir trygg. Jag har rest mycket och sovit hos många olika vänner och bekanta. Jag kan säga men ska vi inte gå hem nu och folk kan titta oförstående på mig. Vadå hem, vi är inte hemma? Där jag sover för natten blir för mig mitt hem, just då.

Speciellt om jag återkommer dit många fler gånger. Det är mysigt lyssna på någon annans andetag i närheten. Det är så skilda ljud. Men det allra bästa är sova med ett träd utanför fönstret och få höra fåglarna mellan kl 03:00-06:00. Dom är sociala då innan vi människor vaknat till. Det är så mysigt ligga i sin säng och lyssna på fåglarnas samtal. Lite som dela en hemlighet. Jag vet inte vad som sägs men det gör inget. Jag vill aldrig vakna upp i en värld utan fåglar. Det skulle vara fruktansvärt hemskt.

Så mycket tankar och ett halvfullt glas mjölk att försöka få i mig.

Släpp fångarna loss det är vår.

Jag har börjat skit mer i vad andra människor tycker och tänker. Och det är verkligen nyttig tänka efter vad jag vill göra. Det som inte känns allra viktigast skalar jag snabbt bort. Det finns en handfull vänner jag prioriterar mest. En handfull som får mig hoppas på världen.

I helgen rymmde jag till en av dessa vänner. Det var precis vad jag behövde. Jag behövde få krama hen och hjälpa till med hens flytt. Mitt bästa val på länge. Nu sitter jag här med väskande axlar och är sliten i kroppen, men det gör inget. Nej jag har fått ställa upp för en av mina närmaste i helgen. Allting är värt den känslan.

Jag och Ebba rymmde tillsammans. Det var västa bra grejen. Det bara är så, vissa människor kommer närmare än andra. Vissa blir jag fri med. Det är faktiskt bara en handfull jag är riktigt fri med. Det är så lätt spela spel med så många. Det känns som det är en press att jag ska vara på ett visst sätt med så många jag känner. Och jag orkar inte det. Nej, stopp och belägg.

Jag vet vilka jag kan vara helt fri med. Jag kan räkna dom på en hand. Det betyder inte att jag tycker mindre om andra vänner, nej det betyder bara att jag känner dessa människor bättre och närmare. Gahh nej nu tappade jag tråden.
Det jag vill säga är att jag skulle gärna vilja känna mig lika fri med alla jag tycker om. Det vore så underbart. Men det är också sättet andra människor är mot mig. Det är vänner som påminner om mina barndomsvänner som står mig närmast.

Alla kommer inte kunna förstå. Men vänner jag kan bygga en koja med, gå på äventyr med och samtidigt ta upp svåra jobbiga tankar. Med vänner som är så här blir jag fri i hjärtat. Dom liksom lagar mig. Och när jag hittar andra som är så här kommer dom fort fort nära mig. Det är som dom är dom enda som verkligen kan se rakt in i mig från dag ett. Dom jag aldrig behöver låtsas för. Jag måste sluta låtsas. Jag har börjat sluta upp med det, men det tar tid ibland. Det är som en del vänskapsband fastnat i en form. Jag vill inte det. Nej jag vill vara fri med alla.

Detta ofria gör mig ledsen när jag tänker på det. Jag kan bli så osäker när jag inte är fri. Jag vågar inte rikigt lita på vad människor säger till mig då. Släpp mig fri, släpp mig fri från alla bojor. Jag vill inte spela mer. Jag vill bara vara fri.

Jag har varit i göteborg i helgen. Det var skönt komma bort. Verkligen! Det gör inte så mycket att det var flytting hela lördagen. Nej det gör inte så mycket. Jag har fått en massa fina saker i utbyte mot min svett. Hur bra är inte det? Jag har fått spring i benen och solbränna i ansiktet. Så fint!

I lördags efter vi burit ner det sista av Mattias saker så vad det jag, Ebba och Anton kvar. Anton slänger på Känn ingen sorg för mig göteborg och jag minns första gången jag var i bergsjön hösten 2002. Så jävla underbart. Den skivan blir så mycket starkare i göteborg. Och idag innan jag och Ebba åkte hem satte vi på skivan igen. Liksom för att säga farväl. Hej då bergsjön!

Du rymmer så mycket minnen, men det var nyttigt få stänga dörren till dig nu och gå vidare. Bergsjön är 2002, 2003, 2004, 2007, 2008 och 2009. Tre år åt gången med två olika vänner på samma spårvagnsstation. Och från Mattias lägenhet såg jag den gamla vännens gamla vardagsrums fönster. Det är konstigt hur livet är. Att så många platser ligger så nära varandra.

Tänk så mycket fantastisk bergsjön rymmer, ja det är inte klokt. Men nu hej då bergsjön!

Turtles

Massa gamla klassiker. Såg strawberry shortcake nyss. Men nu är det dags för teenage mutant ninja turtles. Det är nåt med detta som liksom vaddar in mig i ett lugn. Det är något visst med se gamla grejer! Kanske var det för jag som 10 åring hade en helt annan syn på världen?

Jag vet inte men jag vet att det på 90-talet var värsta turtlesfebern. Och min kärlek då hade både turtles mjukdress och t-shirt. Vi var ihop 8 månader. En evighet då, en evighet nu.

Lönnsirap på allt är annars min nya grej. Lönnsirap på bröd eller stekta palsternackor. Jag ska göra amrikanska pannkakor nån dag. Det gjorde jag ofta när jag var runt 10. Over and out.

Evert Taube - Brevet från Lillan

Denna sjöng min pappa också när vi var små.

Idag har jag fått brev, ett riktigt brev. Det finaste brevet jag någonsin fått. Det är jag helt säker på. Whiiii åh brev är nog det bästa efter träffas på äventyr. Ja jag tror brev slår telefonsamtal också. Går det att bli så glad att en dör? Det känns lite så. Och den känslan är bra vara insvept i. Och imorse när jag steg upp bara råkade jag ta min Patrick Wolf enhöringströja och jag kände på mig att det skulle vara något bra när jag var på väg hemåt.

Ikväll är jag Huckleberry Finn igen. Senast jag var det var jag 15 eller så. Och nu minns jag varför jag ville vara Huck igen. Ojojoj vad fantastiskt som dyker upp i mitt huvud.

Vill du gå på äventyr?

Kanske är jag kär i dig - Jens Lekman

Jag förstår nu. Nu är orden i mig. Jag är både ledsen och glad. Men mest varm. Det finns nån form av hopp i mig. Mer tänker jag inte skriva här, haha.

En stor blöt puss vill jag ge dagen!

Många säger att dom läser här, Men prata med mig då. Sitt inte bara där. Skriv till mig. Idag är jag är ledsen och behöver sällskap. Hela min värld har rasat. Och jag vet inte hur jag uppfinner livet igen. Alla mina verktyg är borta.

Ge mig tips på hur världen blir finare. Skaka om mig. Gör vad sjutton som helst som helst. Kanske ska jag åka ut och skrika vid ett hav eller i en skog. Kanske ska jag ge bort alla mina saker. Kanske ska jag sluta upp att skriva och ta mig ett vanlig jobb i en vanlig stressig stad. Kanske ska jag bara sluta upp att känna något överhuvud taget.

Jag vet inget längre. Jo jag vet att det är väldigt kallt i mig. Och att det känns som hela världen övergett mig. Jag vill inte klaga men jag vet inte vad jag ska göra. Hjälp mig!

Jens Lekman "Vem Kan Segla" - March 2006 Show

När jag och min syster var små sjöng pappa den här visan vid nattningen. Ikväll skulle jag behöva en sådan nattning. Ikväll är jag inte stor. Nej jag är nog 3-4 år.

Det slår ut överallt och jag älskar april. I lilla skogen blommar skilla. Och idag har jag gått barfota i gräset. Det var lite kallt mot fotsulan men så där kittlande skönt. Jag har tittat i en bok om ängens blommor och önskar mig ett hus på landet. Jag vill bo nära skogen, sjöar, havet och ängar. Jag undrar vart jag ska börja leta. Lund visar sig från sin bästa sida nu. Jag tycker om påsklov när många studenter far hemåt och lämnar lund så där härligt öde. Jag tycker om sommaren i lund då är det ännu mer ödsligt. Det är då lund blir mitt igen. Och tänk vad vackert april är. Snart är det maj men ska njuta april först, så mycket det bara går.

Vi kan leka skuggleken och stänga av elen i lägnheten. Ja det gör vi och så slutar vi tro internet är allt. Ja för jag vill gå ute i kallt vått gräs. Jag vill leva. Inte sitta och vänta på att saker ska hända. Nu är jag där igen i barndomslandet.

Jag kan knappt tro det. Och detta kallar dom ad/hd? Jag kallar det liv och medvetenhet. Och nu stänga av och fortsätta med allt som jag vill lära. Dagens hjälte är Momo!

När jag blir stor? Hm jag har tänkt mycket på dom orden och jag blir nog aldrig stor. Jag tycker för mycket om världen för det. Och det går fånga tidsrymder och magi när jag vill. Och det är mycket bättre bo i en liten lägenhet i ensamhet än i stora bland tusen människor. Där skulle jag inte kunna tänka och andas. Jag vet inte om jag någonsin vill bo permanent med någon. Eller vissa fina stjärnskott skulle jag kunna tänka mig pröva med i nåt hus på landet.

Jag saknar en trädgård, badkar, vindar att gömma sig på och en jordkällare förvara gamla glasburkar med mat i. Jag borde leva i en annan tid. Jag försöker ta mig dit. Stänger av all teknik och bara kommer på hur fint det är med solljus genom fönstret på ett papper och tuschpennor i handen som går på äventyr.

Och igår dansade vi på amfiteatern till Madonna och Super Furry Animalskassett i min portala in och uppspelarmaskin. Månen var diskokula och stjärnorna mysfaktorn. Jag ska vara där mycket på min och Momos teater. Det är mitt nya bo. Kom och överraska mig!

Debaser i Malmö 4 april. När Emil Svanängen börjar spela på in with the arms blir hela jag en stor rysning. Den här sången är så nära mitt hjärta. Den står för så mycket minnen. För mig handlar den om en gammal vän och vår första sommar vi umgicks. Aldrig förr har sången slagit an så hårt i hjärtat. Jag får gåshud och tror jag ska svimma eller flyga iväg samtidigt. Tack Emil för att du sprider magi, det har aldrig varit vackrare.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Andrées_polarexpedition

Jag håller på störta i feber eller så är det kroppen sätt att säga du har järnbrist. Jag vet inte. Jag är splittrad och rädd i natt. Jag vill sova men något håller mig vaken. Dumma panna som värker så. Dumma tårar. Och dumma händer som domnar av. Detta är ingen lek. Fan att kroppen en gång i månaden går emot mig.

Det är inte kul bli helt skakig och få ont över blodådrorna. Jag behöver sova. Jag behöver sällskap. Det är jag, nattmånen och mjukdjuren, vi mot världen.



Nangijalar Daterat: Fredagen den 31:a mars 2006 kl 01:39

Sagorna och lägereldarnas tid. Jag vill kidnappa en drös vänner och göra dom lyckliga där i solens glänta (ja här snor jag friskt från både Bröderna Lejonhjärta och den gamla snällhetskampanjen Rufsa). Det är nåt jag fångat igen, nåt som kommer med visst mat, godis och filmer. En känsla av barndom?
Eller är det bara det levandes liv?

Jag vet inte och det känns inte så viktigt att utreda. Jag vet att tillvaron där jag är nu gör mig lycklig och får mig att flyga lite sådär nån centimeter över marken. Det är som jag hittat mitt rätta element. Och springet inte vill ta slut i benen.

Kom så bygger vi en koja under mitt bord och glömmer bort oss medans vårregner smattrar mot livet utanför. Åh finaste Stefan jag tror du kommer dit du vill om du bara släpper taget om känslan!

Kram och lekande magi som i den nya glassen med smak av bilar, whii!



Lugn. Daterat: Tisdagen den 27:e februari 2007 kl 07:11

Det hjälper att sova med Kent på hela natten och en lampa tänd samt ha Nalle, Pandan och Kaninhunden i sängen. Sover knappt men ringde pappa, det var fint. Nu dricker jag kamomill, har dragit upp så jag se morgonen vakna med levande ljus på bordet.

Tack för att ni alla bryr er. Jag skulle inte klara mig utan er hjälp.
Värme



brevpysselpromenadkassetter. Daterat: Söndagen den 4:e januari 2009 kl 23:14

börjat leva har jag.
spela in kassetter.*
telefonsamtal till hemtelefoner.*
läsa sagor i soffan.
visa hemlisar i öron.
dansa till musik på stereo.
pyssla med pärlor.
rita med kritor, tusch och färgpenna.
promenera och skratta åt ting en ser.*
leka.
åka ruschbbana.*
skriva brev.
laga mat bara gamla hemmafruar gör som vaniljinkokta päron.*

* = ganska mycket min dag!

Minnen om aprilhimlen kom helt plötsligt ut ur i högtalarna och jag brast ut i sång.

Nya tidsrymder.
Det hände fina och bra saker under helgens vistelse i Göteborg.

Lördag var mest tågresa, umgås med min syster och promenader på egen hand.

Hittade en fin park med ett monument till Viktor Rydbergs ära. En riddare stående med ett knä i marken, svärd och mantel redo i all sin nakenhet. Vackert ståndaktigt ;)
Parken har ett stort bergsmasiv, mossa, gräs och höga lövträd. Det lämpade sig att sitta och titta ner på allt från berget. Telefonsamtal pågick även helt bra impulsiva.

Satt en stund i grönskan och njöt. Efter ett tag promenerade jag till Götaplatsen, med teater, museum och fontän. Tittade mest på en skatare som försökte alla möjliga trick och klarade vissa. Ville gå fram och berömma men då var hen redan borta. Även här ett telefonsamtal med fasligt underhållande historier.

Sen lite matinköp innan bussresan tillbaka.

Söndagen höll mig mest i sin vila.
Jag har längtat länge, äntligen få träffa hen på riktigt igen. När vi sågs några sekunder under Arvika fanns inga tillfällen att prata om allt som hänt oss emellan.

Lite valda delar: Hen kommer gående mot Stations ingången, hen har lila manchesterbyxor som hen hittat i förådet i lägenheten och en svart längre jacka, hen liksom glider fram i all enkelhet. Vi kramars och går iväg mot undergången till Nordstan. Genom allt vad affärer heter till andra utgången där café Andrum finns. Vi köper mat, hen tar ett bord nästan precis där vi satt senast vi var där.

Tar fram skivan Aerogram från dåtiden jag har sammansatt till hen, hen skinner upp. Vi äter och pratar om kvällen, det blir blygt och generat. Ser på varandra nästan i smyg, men tillslut kommer vi tillbaka till det normala.

Jag vill ut och promenera, men regnet öser ner. Vi tar lite efterrätt i väntan på regnets avtagande. Det slutar inte så vi bestämmer oss att gå ut trots allt. Vi går ner mot Hamnen, strax innan ett övergångställ övervinner jag min blyghet och fattar hens hand. *fina lyckokänslor sprider sig*

Vi går på en tunnelbro för att komma över till alla båtar. Regn.
Under ett hus söker vi skydd för att kunna iakta allt det stora, havet, båtarna, människor och den gråmolniga himlen. Jag ställer mig vid en pelare för att komma närmare allt, hen flyttar med. Tar hens hand och tiden står stilla.

Vi börjar hålla om varandra, ger bra kramar även en och annan kyss. Hen smakar så gott och allt känns overkligt. Der börjar regna mer så vi drar oss närmare husväggen, där vi omfamnar varandra och utbyter fler kyssar. Sen stannar vi allt en en lång varm kram, medan folk hastar förbi. Så står vi tills det börjar kännas som tid att bryta upp. Vi går tillbaka hand i hand och skiljs vid hens spårvagn.

Jag tar bussen till min syster och känner en stark hoppfullhet spridas i magen. Har aldrig upplevt något liknande och allt är ett fint lån. Dina läppar smakar sött och jag gillar dig så!

Kram