Jag gråter med regnet. Det blir lätt så. Och när solen kommer fram strålar jag med den. Idag tänker jag på människor från förr. Människor som kommit nära. Mina år har kommit ikapp mig. Nu förstår jag storheten då. Vad har jag sysslat med alla dessa år?

Det är som allt jag sagt, tänk och gjord haft ett filter. Jag har trott att jag kan säga och göra vad som helst. Ord har ingen betydelse. Sånt skitsnack. Hur kan jag trott på det?

Meningar som: Det betydde inget. Jo det betyder alltid något om någon blir sårad. Alltid. Jag hatar allting som inte betyder något. Så meningslöst. Jag vill inte gå omkring och känna värdslöshetens bitta smak i munnen. Nej nu är det nog. Jag måste leva mitt liv för min egen skull.

Jag blir jämt så förvirrad av hur andra tycker jag ska leva. Skit i mig och lev ditt liv. Ingen utom jag har rätt att lägga sig i. Det angår inte dig. Nu låter jag arg det är jag inte. Jag ser hur allt ligger till.

Tänk att det ska ta så lång tid komma hem. Medvetenheten jag bär nu den vill jag inte förlora, då kommer jag förlora mig själv igen. Jag klarar detta. Jag kan lita på mig själv. Lita på att jag gör mig lycklig. Det var allt jag behövde förstå.