Är smuschig och mjuk. Har varit i sängen hela dagen. Det är skönt göra ingenting särskilt. Tänker och lyssnar på musik. Kanske ringer telefonen, kanske kommer ett sms eller mail. Det har regnat nästan hela dagen och jag sov länge. Det kommer bli fantastiskt med så mycket. Känner mig väldigt nöjd. Och imorgon kommer Maple Mountain (Emil och Karina band) till smålands, det ska bli fint få se.

Världen är vacker <3

Jag är lycklig. Tack Thuva-Lisa för du får mig minnas!

Det finns grejer jag inte tänker förneka. Det är dom små sakerna jag tänker på nu. Jag är dålig på att må dålig. Jag faller neråt så snabbt och sen finner jag inte vägen tillbaka. Försöker sätta allt detta i proportioner. Men nej det funkar inte riktigt.

Tänker på drömmar. Jag har drömt mycket konstigt senaste tiden. Men så har jag inte varit ute eller umgåtts på länge. Jag vill inte vara i tomhetens grottor. Dom gör mig inte glad. Och jag är beroende av att få vara glad.

Filmer är bara tillfälliga leende. Swisch så är det borta. Det skulle vara mysig kliva ner i en regnbåges lukt, smak och ljud. Tänk den drömmen vore något. Den kanske skulle få mig se lyckan igen.

Jag orkar inte vara stark. Det känns som allt dör i mig. Som om det aldrig mer kommer vara kul. Jag vill inte. Kan den här känslan bara gå över?

Vi föds nakna. Sen kläs vi upp i kläder. Jag har tittat på Den långa resan. Där skyler naturbefolkningen bara sina könsorgan. Där fanns regler som skiljde på könen. Män jagar, kvinnor tar hand om hemmet.

Men vad händer när vi inte längre accepterar dom gamla spelreglerna? Jag tror att jag aldrig har gjort det. Jag har inte ens tänkt på att jag inte har gjort det. Det känns ändå som dom som är mest förtryckta av alla normer är pojkarna. Pojkarna som vill vara flickor. Som älskar rosa. Nej tillbaka i ledet. Du är en pojke, du ska tycka om att slåss. Kom igen var tuff.

Jag är så trött på alla människor som fortsätter hylla dom gamla normerna. Tänk framför dig finns en hel värld av individer. Varför måste du dela upp dom i alla dessa fack? Och sluta anta att människor är på ett visst sätt. Jag tycker ju mer jag lär känna någon desto mer växer den personen i mina ögon.

En människa innehåller så mycket mer än några etiketter. Vi drömmer, har känslor, tankar, djup, ideér, fantasi och så mycket, mycket mer. Varför ens nöja sig mer bara objektifierar delar på en kropp? Jag tänder på människors inre. Det är det jag faller för. Ett naket inre jag får beskåda. Det är det vackraste att dela den nakenheten. Utan den blir jag uttråkad, yta är bara yta. Jag vill ha något mer.

Mer mellanstiadedisco, jag dansade tryckare med den jag var kär i.

För detta är mellanstadiedisco för mig. Mycke mer 90-tal kan det inte bli!

Nej inget är helt och hållet hopplöst. Det finna alltid nåt som kan värma en. Något litet som tränger in genom alla kläder och sprider ljus i magen. Jag har fantastiska vänner. En av dom kom med pizza igår. Den pizzan var kärlek rakt ner i magen.

Fatta det behövs inte så jädra mycket för ändra någons dag. Det är jätteviktigt lägga ner lite tid. Göra någon glad. Det är så väldigt viktigt. Kommunikation! Jag vill göra världen mer varm men jag kan inte göra allt själv. Vi kan alla lägga ner lite tid för om alla människor verkligen gjorde det ja då skapas magi.

Det är jätteviktigt! För utan magi och kärlek blir tillvaron så platt. Jag vill inte känna kylan. Eller att jag inte bryr mig. För jag bryr mig. Jag bryr mig så väldigt mycket. Varför bryr inte du dig?

Blotta sig gör ont. Jag har pratat om mina innersta tankar i natt. Berättat det jag knappt formulerat i mina egna tankar. Det så mycket osäkerhet som ryms i mig. Osäkerhet som blir stora tårar på mina kinder. Orkar inte vara med. Måste vara inne och skydda mitt nya skal. Inte låta människor plocka åt sig av delarna.

Det blir bättre sen.

Helt blockerad. Inte inom allt det kreativa men att klippa film klarar jag verkligen inte, just nu. Jag mår illa och gråter lätt av stressen. Längtar till lördag då jag sitter på tåget mot Uppsala. Kortade min resa 2 1/2 dag. Behöver vara hemma mycket mer än jag först trodde.

Min mage klarar inte stressen, jag klarar knappt äta nu. Men bara blockeringen löser upp sig kommer så mycket fixa sig. Sen får gärna solen skina också.

Fredagen den 30 oktober blir det Halloweenfest hemma hos mig! Kom, kom, kom! Klä ut dig i valfritt. Det behöver inte vara ambitiöst bara du trivs.

Festen är flyttad till ett fett radhus i malmö...

Ses då!

Jag kan inte sova ordentligt och känner mig superstressad och genomtrött sen helgen och förra veckan pärs. Jag vaknade och bara grät. Det har varit för mycket nu. Jag behöver dra ner tempot. Längtar mest efter lovet. Det är bara 11 nätter dit.

Även roliga intressanta utbildningar kan göra en helt utmattad. Det gör ont i bröstet. Det gör lätt det när det varit för mycket. Jag förstår inte ens hur jag klarade av lördagen. Klart som tusan att massa saker gick fel. Men jag var på plats och filmade. Jag var där en timme innan. Jag gjorde det fast jag håll på bryta ihop. Benen bar mig knappt. Men jag var där.

Detta trodde jag aldrig skulle kunna hända, jag har mycket mer kraft och energi än jag själv trott. Jag bevisar det för mig själv den här hösten. Viljan tar mig så långt, den kommer in när jag egentligen inte orkar och så orkar jag lite till. Men jag förstår också varför jag hamnat på sjukhus så många gånger dom senaste åren. Förstår att det är utmattningen som kommer efteråt.

Jag har börjat bli bättre på hushålla med min energi. Det är ljusår får hur det varit. Det känns skönt. Och jag blir gladare varje nytt år. Har landat i mig själv. Kommit på hur jag vill ha det. Insikterna som får mig förstå, hur viktigt det är med rutiner. Hoppas jag över sömnen, maten eller aktiviteten ja då mår jag skit. Då kan jag inte ta mig vidare på något sätt.

Men nu börjar jag se mina svaga sidor och speciellt mina starka. Jag förstår vad som är viktigt på ett djupare plan. Jag blir lätt nöjd. Och den känslan mina vänner, den skapar lugn. Får allting att klarna. Jag vill vara här där jag är nu. Jag har väntat och letat efter den här känslan så länge. Inget kan ta i från mig detta. Den enda som kan förstöra nu är jag själv. Så det gäller lägga upp en bättre strategi för hur jag ska hantera stressen. Det är min nya utmaning.