Nu springer tiden om mig igen. Det händer ibland och då vill jag dra i nödbromsen. Stanna upp och somna ett slag eller fyllas med hoppfulla tankar. Var det inte just april? Vart tog maj vägen? Ja maj tog slut i söndags. Jag åkte hem från Siestafestivalen och jag tror det är sista gången jag åkte dit. Det är inte mysigt längre. För mycket kaos.

Var där med fina vänner men det var ganska många jobbiga människor där. Folk som stal väskor ur vänners tält och skar upp mitt tält. Och ändå ska jag snart iväg på ännu en festival. Och jag hoppas den visar mig dom fina sidorna. Eller så kanske jag får överge min övertygelse att det går vara nykter på festival. Men det finns så mycket annat att göra än fara på festivaler. Ja det får jag inte glömma bort.

Vissa stunder var väldigt fina. Vi lagade mat vid en stig nära en kanal och skogsdungar. Det och fredagens konserter var det bästa på hela Siesta samt regnbågen som spände ut sig över hela himlen samma kväll. Och fågeln som sjöng så högt om nätterna i trädtopparna ovanför våra tält. Jag glömmer ibland det vackra. Men jag tror det var min sista Siesta. Tre år räcker och det har blivit alldeles för stort.

Det finns en festival jag skulle vilja fara på i sommar men dit kommer jag inte. Den festivalen ligger på en ö vid polcirkeln. Bilderna därifrån ser helt magiska ut. Hade jag känt till den innan jag bokade Peace and love hade jag mycket hellre åkt dit med min syster. Men ja det går inte göra om alla planer nu. Det blir nog bra tillslut. Bara jag slutar oroa mig. Imorgon tar jag då. Jag kan ändå inte göra något åt det nu. Det har hänt så mycket senaste veckorna. Det är därför jag är lite borttappad nu.

Så jag tänker på havet och allt fantastiska som finns. Tänker på magin och stänger ut det andra. Det hårda finns inte. Bara havet och vågorna som slår an mot stranden. Vågbruset fyller mina öron och jag andas in saltet. Bara stå där framför det väldiga havet. Det fyller alla mina sinnen. Och jag vet om att så länge jag kan minnas det kan jag vara lugn. Puss!