Vi föds nakna. Sen kläs vi upp i kläder. Jag har tittat på Den långa resan. Där skyler naturbefolkningen bara sina könsorgan. Där fanns regler som skiljde på könen. Män jagar, kvinnor tar hand om hemmet.

Men vad händer när vi inte längre accepterar dom gamla spelreglerna? Jag tror att jag aldrig har gjort det. Jag har inte ens tänkt på att jag inte har gjort det. Det känns ändå som dom som är mest förtryckta av alla normer är pojkarna. Pojkarna som vill vara flickor. Som älskar rosa. Nej tillbaka i ledet. Du är en pojke, du ska tycka om att slåss. Kom igen var tuff.

Jag är så trött på alla människor som fortsätter hylla dom gamla normerna. Tänk framför dig finns en hel värld av individer. Varför måste du dela upp dom i alla dessa fack? Och sluta anta att människor är på ett visst sätt. Jag tycker ju mer jag lär känna någon desto mer växer den personen i mina ögon.

En människa innehåller så mycket mer än några etiketter. Vi drömmer, har känslor, tankar, djup, ideér, fantasi och så mycket, mycket mer. Varför ens nöja sig mer bara objektifierar delar på en kropp? Jag tänder på människors inre. Det är det jag faller för. Ett naket inre jag får beskåda. Det är det vackraste, att dela den nakenheten. Utan den blir jag uttråkad, yta är bara yta. Jag vill ha något mer.