Hej världen.

16 maj - 6 juli levde jag i något konstant varande. Det har än så länge varit den bästa tiden i år. Sedan dess är det som allting liksom avstannat. Det ger mig klastrofobi. Idag är det 8 dagar till min utbildning börjar. Jag skulle allra helst börja redan på måndag. Orkar inte ha mer tid som jag inte vet vad jag ska fylla den med.

Om det är något jag haft gott om dom senaste åren så är det just tid, dötid. När jag har tid går tankarna i cirklar och jag gråter väldigt mycket. Det är svårt se en ände på det. Det är skönt veta att i höst finns det en ände. För jag har lovat mig själv att nu finns inga ursäkter. Nu ska jag arbeta hårdare för ta mig ifrån hela den här tillvaron jag lever i. Jag vill inte vara kvar. Det är så förbenat tråkigt här.

Det pirrar i magen när jag tänker på nästa måndag. Jag har tänkt mycket på hur jag ska klara av det. Jag minns hur nervös jag var i våras på antagningsintervjun och den gick bra. Egentligen är jag mer oroad över hur jag ska hinna med allt det andra och 40 timmars skolveckor. Det är 128 timmar kvar då. Det kommer bli det svåra. Men jag ska göra mitt allra bästa. Inte för någon annans skull, bara för min.

Det hänger på mig. Det är skönt nu när jag förstått innebörden av dom orden. Det är en frihet.