Min världsbild är bra. Och om du inte ser världen i färger, om hela din värld är svart får den vara det. Men jag vill inte se det svarta. Jag behöver få ha min romantiska världsbild, utan den kan jag inte leva. Utan den blir jag tom och grå. Det är den värsta känslan att inte känna något alls. Jag avskyr tomhet som är i gråa skikt.

Ser hjältar runt mig. Människor som delar färgerna. Du är inte ensam, jag är som du. Ta min hand. Jag vill älska dig. Jag älskar dig. Du är den vackraste jag sett. Ärlighet är livsvikigt. Många gånger förstår inte människor att jag menar allvar! Det gör jag. Jag har aldrig förstått ironi. Det är så äckligt.

Hur många gånger har jag råkat ut som ironi som fått mig börja gråta? Jag vet inte. Minns när vi gick i sjuan, vi gick omkring i korridorerna och en i klassen säger: Du är så jävla dum i huvudet, jag bara skojar. Pausen mellan huvudet och jag skojar är lång. Och detta är inget jag någonsin skulle skoja om. Det är inte roligt. Det gjorde ont. Då insåg jag hur lite gemensamt jag hade med dom jag valt från mellanstadiet.

Högstadiet förändrade hela min världsbild och mitt enda sätt att rädda mig själv från det var att hålla mig borta från skolan. Jag ville inte bli som dom andra. Jag ville inte börja raka benen och vara elak eller ironisk. Jag ville inte dricka alkohol. Jag ville stanna i världen vi haft i mellanstadiet. Ville aldrig den tiden skulle ta slut.

Jag valde fel människor från min klass i sexan. Jag skulle valt dom jag gick på handbollen med. Eller bytt klass när nästan alla i tjejgänget vänder mig ryggen. Jag trivdes med killarna från sexan. Högstadietjejer är så hemska. Dom klagade på mina kläder, varför har du alltid mjukisbyxor och mjukisjeans? Varför viker du upp dina byxor? Varför hit, varför dit.

Det var som dom inte förstod att det sårar att säga sånt här. Jag skulle aldrig klaga på deras kläder även om jag själv inte tyckte dom var fina. Jag undrar hur dom är nu. Undrar om dom är självsäkra och snälla. Jag såg att en av dom fick barn, det stod i tidningen. Jag tänker mycket på människor jag känt en gång. Hur gick det sen?

Mitt bästa beslut var att hålla mig borta nästan hela högstadiet. Jag läste böcker, lekte, cyklade och tänkte. Upptäckte en helt annan värld. Lekte med vänner som fortfarande var barn. Jag ville inte sluta vara barn. Jag ville inte trängas i duschen på gympan för kunna spegla mig och göra mig snygg. Jag förstod mig inte på smink eller push-up. Förstod mig inte på att låtsas vara någon annan för nån skulle bli kär i mig.

Jag kan inte. Jag kan inte ljuga. Säger jag att jag älskar dig menar jag varje ord. För att inte våga vara ärlig är så fegt. Sluta upp låtsas. Var ärlig. Ärlighet skadar inte. Det är bättre våga vara sann mot världen.