Nya tidsrymder.
Det hände fina och bra saker under helgens vistelse i Göteborg.

Lördag var mest tågresa, umgås med min syster och promenader på egen hand.

Hittade en fin park med ett monument till Viktor Rydbergs ära. En riddare stående med ett knä i marken, svärd och mantel redo i all sin nakenhet. Vackert ståndaktigt ;)
Parken har ett stort bergsmasiv, mossa, gräs och höga lövträd. Det lämpade sig att sitta och titta ner på allt från berget. Telefonsamtal pågick även helt bra impulsiva.

Satt en stund i grönskan och njöt. Efter ett tag promenerade jag till Götaplatsen, med teater, museum och fontän. Tittade mest på en skatare som försökte alla möjliga trick och klarade vissa. Ville gå fram och berömma men då var hen redan borta. Även här ett telefonsamtal med fasligt underhållande historier.

Sen lite matinköp innan bussresan tillbaka.

Söndagen höll mig mest i sin vila.
Jag har längtat länge, äntligen få träffa hen på riktigt igen. När vi sågs några sekunder under Arvika fanns inga tillfällen att prata om allt som hänt oss emellan.

Lite valda delar: Hen kommer gående mot Stations ingången, hen har lila manchesterbyxor som hen hittat i förådet i lägenheten och en svart längre jacka, hen liksom glider fram i all enkelhet. Vi kramars och går iväg mot undergången till Nordstan. Genom allt vad affärer heter till andra utgången där café Andrum finns. Vi köper mat, hen tar ett bord nästan precis där vi satt senast vi var där.

Tar fram skivan Aerogram från dåtiden jag har sammansatt till hen, hen skinner upp. Vi äter och pratar om kvällen, det blir blygt och generat. Ser på varandra nästan i smyg, men tillslut kommer vi tillbaka till det normala.

Jag vill ut och promenera, men regnet öser ner. Vi tar lite efterrätt i väntan på regnets avtagande. Det slutar inte så vi bestämmer oss att gå ut trots allt. Vi går ner mot Hamnen, strax innan ett övergångställ övervinner jag min blyghet och fattar hens hand. *fina lyckokänslor sprider sig*

Vi går på en tunnelbro för att komma över till alla båtar. Regn.
Under ett hus söker vi skydd för att kunna iakta allt det stora, havet, båtarna, människor och den gråmolniga himlen. Jag ställer mig vid en pelare för att komma närmare allt, hen flyttar med. Tar hens hand och tiden står stilla.

Vi börjar hålla om varandra, ger bra kramar även en och annan kyss. Hen smakar så gott och allt känns overkligt. Der börjar regna mer så vi drar oss närmare husväggen, där vi omfamnar varandra och utbyter fler kyssar. Sen stannar vi allt en en lång varm kram, medan folk hastar förbi. Så står vi tills det börjar kännas som tid att bryta upp. Vi går tillbaka hand i hand och skiljs vid hens spårvagn.

Jag tar bussen till min syster och känner en stark hoppfullhet spridas i magen. Har aldrig upplevt något liknande och allt är ett fint lån. Dina läppar smakar sött och jag gillar dig så!

Kram