Jag tänker mycket. Det har jag alltid gjort. Men jag måste det, annars går jag itu.
Livet är så otroligt värt igen. Jag känner det jag ser runt mig. Lukterna studsar in i minnet, ljuden fastnar och detaljerna bildar pyssel. Håller på att skriva på min livs största uppsats. Nu har jag kunskap nog. Det är något vackert med riktiga slutsatser. För det är dom som tar mig vidare.
Jag vill så otroligt mycket. Men jag har ofta svårt att lita på min förmåga, det gör mig viljelös. Jag tappar kraften och blir nedtryckt. Det är många som finner glädje i att trycka ner sin omgivning. Jag vill lyfta samt lyfta alla med mig. Men när hopplöshet och svarta moln samlas är det svårare göra rätt.
Det kan nästan vara skönt att såra någon annan när man själv är lägst. Men den känslan blir det inget med. Den äter istället upp en själv ännu mer. Därför försöker jag gå iväg och lugna mig när jag är arg, sårad eller ledsen. Orden i striden gör ofta mer skada. Jag avskyr ogenomtänkta hårda ord som bara sägs för att såra.
Jag avskyr att vara feg. Fegheten är den största sjukdomen. En gång valde jag att bli modig, det är länge sen nu. Och tillvaron blev enklare, när jag sa det jag ville istället för vad jag borde. Jag vet att rättframhet inte är en tilltalade egenskap, för sanningar gör ont och kan bli till farliga vapen.
Mänskligheten är så otroligt rädd. Särskilt rädda är vi för att leva. Det är bara barn, anarkister, psykiskt obalanserade, konstnärer, musiker och andra världsifrågasättare som lever på riktigt. Många nöjer sig innan dom ens blivit flygfärdiga. Det är så sorgligt. Jag har försökt leva livet så som det blivit serverat men det ger mig inget alls. Då kan jag lika gärna bli begraven. För det är som levande död många tillbringar sin livstid.
Jag vill ha det goda livet, och det goda livet är inte det som gör en ekonomiskt oberoende. Det goda livet är det som gör både gott och ont. Det som en måste kämpa för. Det som får mig att ifrågasätta samt ställa frågor hur obekväma dom än må vara. Det goda livet. Det är mitt mål.
Men en del väljer att inte försöka. En del klarar inte ens att fastna i ekorrehjulet. Eller att ta sig därifrån. En del väljer att avsluta livet i förtid. Jag förstår varför, jag har själv stått vid det valet många gånger. Och läst, tänkt, skrivit och sagt ord som "jag vill inte dö, jag vill ha förändring" så många gånger att orden tappat all sin kraft. Det är tillfälligheter som gör att just jag sitter här. Det kunde likaväl varit någon annan. Allting beror på.
Men jag har även försökt intala mig att välja livet. Och det är mycket svårare än döden. För det gör ont att leva. Livet är inte friktionsfritt. Det finns dock alltid möjligheter att göra om och göra bättre. Jag trivs i nuläget förträffligt underbart bra. Orden räcker inte till för att beskriva. Jag är lycklig och det är fjärilar i magen och aprilsol i himlen.
Min slutsats är att livet blir vad du gör det till. Och om du nöjer dig får du skylla dig själv. "Frihet får man inte, den tar man". Gör dig själv en tjänst och våga. Våga allt det där du sitter och drömmer om. Det är bara du som kan välja, bara du som kan få hela världen.
Vi säger så. Nu ska jag ta hand om tvätten. KÄRLEK och vårglitter! Imorgon far jag till göteborg. Hej så länge!
