Jag vet inte vad jag gör i Lund längre, det känns som allting härifrån blir konstigt och förvirrat. Jag försöker inbilla mig annat men jag vill mest packa en väska och sätta mig på ett tåg långt långt iväg. Men just nu har jag kanske 250 spänn på fickan och det gör mig ännu mera less.

Fast jag skulle kunna lifta för på mitt hjärta står det att allting är möjligt bara jag vill det. Började läsa lite i Tullbron igen, jag var väl 13-14 när jag läste den senast. Det är som tiden står stilla men ändå kan jag se allt på ett helt annat sätt nu. Orden hinner ifatt. Fast samtidigt drömmer jag om något som ruskar om mig ordentligt.

Jag gör mina brev och skickar till människor som gjort intryck. Veckan innan arvika blev det två. Ett till en person jag på senaste tiden pratat mycket på messinger med och ett till en främling som skriver vackra texter. Men samtidigt blir jag osäker på att jag verkligen kan nå ut med dessa brev. Känslan att bygga ihop ett hemligt brev är ändå otroligt fantastisk. Så jag hoppas breven passar er. Jag gav allt.