Jag är lite på kollisionskurs med mig själv. Otroligt uttråkad på min så kallade vardag. Så kanske är det bästa stänga in sig och skriva med Broder Daniel på högsta volym? Kanske är legobygge bättre, eller kanske är det allra bäst ta itu med disken som vuxit och tvätthögarna? Men jag vill inte. Jag vill göra nåt kul, något som höjer mig uppåt. Fast det går knappas hitta här på mina 18 kvm.

I min hall står en spann gatukritor dom har jag använt en gång i november. Jag vill skapa, men har blivit rädd och feg. Det mest radikala i går var när jag målade mina naglar med lila tuschpenna, haha. Lilla fjortisrevolution. Men sånt hjälper. Alla små aktiva handlingar skapar band till något större.

Och ibland är allting helt fantastiskt. Det glömmer jag oftast bort när jag är rörig i mig själv. Ibland skapar jag otroliga saker. Just nu står jag mest och tvekar inför nästa steg. Fast jag vill springa och ta in allting bra. Kanske borde jag göra det jag vill istället för sitta här och mögla bort i tristessen.

Det är inte lätt att bryta invanda mönster och gränser. Nej verkligen inte! Och igår mötte jag några vänner i affären som sa att jag såg rädd ut. Det gjorde mig ledsen för jag kämpade mest med att hålla inne tårarna och då kanske en ser rädd ut. All min kraft tog slut och jag gick hem och såg filmen Billy Elliot. När jag ser en film kan jag stänga av allt för en stund och låtsas. Jag låtsas otroligt mycket hela tiden. Annars skulle jag inte ens klara av att gå upp om dagarna.