Igår tog jag tåget till göteborg, det var det bästa jag kunde göra. Även om jag fortfarande är ledsen så går det andas lättare här. Här har jag några av mina närmaste vänner. Det är som komma hem på många sätt. Speciellt bergsjön känns hemma.

Jag kommer ihåg augusti 2002 när jag gick av från spårvagenen här första gången. Jag skulle på inflyttningsfest hos en vän. Det var min första riktiga fest och jag insåg att på vanliga fester äter inte människor mat tillsammans. Här var det öl, sprit och cigaretter samt chips som gällde.

Det var en fin kväll men en bedrövlig natt. Vi dansade och sjöng med högt till känn ingen sorg för mig göteborg och varje ord kändes så sant. Jag minns en feministiskdiskussion med en tjej som inte tyckte att vi kunde diskutera om jag inte läst "under det rosa täcket". Hen sa nåt om att killar tar bara all plats, vi klarar oss utan killar och 20 minuter senare satt hen och hånglade med en av killarna som bodde i lägenheten. Allt kändes så löjligt.

När jag tittar ut ser jag huset där festen var. Sex år sen, det är så länge sen. Jag är glad att den tiden ligger bakom mig och att jag vuxit till mig. Om två år är jag 30 men det skrämmer mig inte länge. Jag kommer aldrig bli så nojig som när jag gick från 19 till 20. Det är skönt att veta.

Det händer saker hela tiden men det snurar inte lika fort längre, jag hinner reflektera. Och ibland när det börjar snurra snabbare och snabbare vet jag hur jag ska stanna upp och andas. Jag har en grund att stå på och bara jag tror lite mer på mig själv så kan jag åstakomma fantastiska saker. Det är viktigt kämpa vidare, känna hjärtat slå och dela sin tid med männsikor som berör. Det är viktigt vara ärlig och ge så mycket kärlek det bara går.