Det är november och jag är inte nedtryckt i skorna av ångest. Så nu går jag och väntar på att känslan ska komma upp till ytan. Det vore väldigt skönt om det uteblev. Känslomässigt är detta en av dom finaste höstarna på väldigt länge. Det mesta känns väldigt lugnt och skönt. Hoppas allting får fortsätta i dessa nya spår. Jag trivs med att vara ångestfri. Heja, heja det som sker nu.

Idag gör det ont i mitt huvud. Så jag gömmer mig.

Idag är jag förnuftig. Kanske är det dom nästa 30 år som gör sig nalkande? Det är skönt vara hemma. Världen är väldigt, väldigt gigantisk. Det är så mycket jag vill utforska. Men ibland kan 18 kvm vara alldeles lagom.

Har en märklig känsla som hänger kvar sen jag vaknade. Kanske en dröm? Ska strax packa en väska men drar ut på det. Snart är juli slut och i lördags kändes hösten nära. Sommaren drar sig mot sitt slut och jag är fortfarande förvirrad över allt.

Det är som tiden slutade existera. Den bara försvann och lämnade mig. Det har hänt förut men då var jag inte lika medveten om vad som hände. Eller det var jag nog inte nu heller.

Kärleken går inte låsa in. Den bara är. Det går inte fånga den eller ställa en massa krav. Fast jag har bestämt mig för sluta vänta på människor, ingen är värd det. Har lurat mig själv med väntan. Det fungerar inte. Allt blir ett stort luftskepp av illusioner.

Illusioner är ingen bra grund att bygga drömmar på.

Kära syster.

Du gör Stockholm till ett hem. Jag tycker mycket om att komma och hälsa på dig. Det är en helt annan grej hos dig än i Lund. Det är som vi är dom vi är. Jag tycker om det. Tack för påsken. Vi ses i sommar.

All kärlek!

Igår var jag väldigt arg. Jag ville spränga något. Och tårarna rev mig i ansiktet men jag svalde gråten och tog bussen till malmö. Gick in på min fristad och där fann jag ro för 40 kr, en bok som handlar om folk som jag och två veganska toasts rikare gick jag ut i staden igen.

Kände mig liten och vilsen men kom på att jag har ett hem i malmö med. Min Pappa har gett mig en nyckel dit, men kan jag dyka upp bara så där? Ja det är klar du kan, det är Pappa. Hoppade på en buss och sen är jag där. Hej Pappa är du hemma?

Föräldrar blir en aldrig för gammal för. Åh kära fina Pappa!

jag har öroninflamation i hela kroppen jippie jey, ingen skola förens på måndag. men jag ska se still flyin på torsdag, det är ett måste! jag gick på radiohead 97 med feber och sen blev jag typ frisk så why not.

dessutom börjar saker hamna där dom ska. men jag har lagt hemsidan på is och dokumäntären med, det är viktigast andas och vila nu. jag är hemma nu. och 14 år. men den 19 fyller jag femton, då ska jag ha vårkalas med ett äventyr, du får följa med om du är snäll.

ses snart när jag är frisk igen. puss!

Rak kommunikation, är det en illusion? Det känns som det ofta blir en massa kommunikationssvårigheter, speciellt på internet eftersom vi skriver vad vi ska säga, men nyanserna försvinner i en textkommunikation. Det är därför jag ogillar nätet. Jag vill ses och prata öga mot öga eller i telefon. Handskrivna brev fungerar också. Men chatt, msn, mail, sms och annan text kan tolkas lite hur som helst.

Ja vissa förstår jag helt och fullt oavsett kommunikationsväg men med många blir det förvirring. Det tar en massa onödig tid, så jag brukar släppa människor jag inte förstår. Det blir bäst så.

Jag har börjat sova igen. Jag brände ut mig efter allt arbetande med förproduktionen av min dokumentär. Kolla in min hemsida. Nu ska jag bara stänga av vissa delar och leva för min egen skull. Våren kan få komma nästa vecka.

KRAM

två boktips: Wenche Øyen og Einar Økland - En bra dag
Veronica Leo - Ekorrögon

090417 22:53
Det är bra att prata i telefon med Ebba. Det ger mig bäst perspektiv. Vi kommer in i ett skönt flow och det är inte vad vi säger som det viktiga utan sättet vi pratar på. Jag har saknar att ha en riktigt vän nära. Jag behöver få prata i tusen år i telefon. Riktiga telefonsamtal. Jag valde rätt, det är inget tvivel om saken. Det är skönt stå där i regnet och bara låta dropparna skölja över mig. Det är som våra samtal rensar ut skiten.

Jag vet inte om jag någonsin pratat på det här sättet innan. Det finns inga begränsningar eller ämnen vi inte kan prata om. Väldigt skönt. Ebba är liv. Ebba är en livskamrat. Så som jag förr såg Einar. Nu har Ebba den platsen. Ebba är närmast mitt hjärta. Och jag är inte fixerad. Nej det är så skönt. Vi förstår varandra.

Det är många jag inte förstår. Det är få jag förstår rakt upp och ner. Och det hjälper att ha en rytm. Jag och Ebba känner när vi går över gränserna. Vi vet när samtalen är slut. Det är så vackert. Jag har aldrig mött någon som du. Du är ett underverk. Du är den starkaste människan. Den mest klara. Och du smittar mig mer värme. Du hjälper mig finna kärleken. Du ÄR.

www.mandyjunoquartin.se

Hej du som lekt så många gånger bredvid mig. Du bor så långt bort. Jag har börjat minnas allt det från förr igen. Skrubbsår på knäna och indiankojor. Vattkoppor som kliar och när du ett år ofta låg på sjukhus. Längesen sen blir nära när jag tänker på det. Hur allt skulle vara rättvist in på millimetern. Om hemliga glassar och kliva upp mitt i natten och vandra omkring i lägenheten.

För alltid sammanlänkade, men du vi ses i påsk!

I höst flyttar jag och min bästa vän iväg ett slag.

En timme i en helt annan värld. Harmonin flödar i mig. Jag är lycklig. 2010 kommer gå till historien. I höst lämnar jag sverige. Jag vet att jag kan uppfylla alla mina drömmar. Jag är redan på god väg.

Jag fångar tankar i min håv. Tankar som bildades för väldigt länge sen men som blir mer och mer klara. Jag tror inte på kärlek som endast bygger på attraktion. Vänskap är en stabilare grund. Mina vänner är mina livskamrater.

Ibland får jag för mig att det är attraktionskärleken jag vill ha, men den tröttnar jag på väldigt fort. Den är väldigt ytlig. Jag vill ha djup och kommunikation. Det rör och skakar om mig.

Jag blir lätt kär. Men det är en icke sexuell kärlek. Ibland blir jag kär i en känsla eller en upplevelse. Ibland blir jag kär i musik eller film. Ibland i varelser. Jag vill hålla mina illusioner vid liv och låta mig svepas med.

Ofta kan jag tänka på alla sammanträffanden. På hur fantastiskt det är att ha befunnit sig på samma plats som så många andra i mina ögon främlingar. Främlingar som jag sen kommer kalla vänner.

När jag och min syster en gång stod på Grand Place i Bryssel och tittade på människor som korsade varandras vägar, vi undrade vilka som skulle väva samman sina öden och vilka som inte skulle det. Har du tänkt på hur många människor du bara passerar? Människor som du delar upplevelser med utan att ens säga hej.

Plockar fram dessa små filmer och låter dom spelas upp i mitt minne. Världen är en drömvärld och du är del av den, jag minns dig.