Står där på bron och blickar mot solnedgången. Det känns som någon går brevid mig. Som jag pratar med ett minne. Jag känner så stor närvaro just där. Det är sommar nu. Kanske är det min inre röst jag känner. Kanske är det någon annan. Men just där på bron är jag inte ensam. Just där känner jag någon viska och fåglarna kvittrar. Sen tar fågelsångerna över ljudbilden och dofterna tränger in i näsan.

Det finns låtar som kommer just när en behöver dom.

Jag vill projektcera all min kärlek på en enda människa just nu. Men det går inte, jag sitter här framför en datorskärm. Avskärmad. Alla ord och känslor blir med en mur emellan mig och målet. Jag tycker inte om det. Men ikväll når jag inte fram. Jag kan äta upp all tomhet men det spelar ingen roll. Jag vill ha en kram eftersom jag är tom. Inte bara tom helt slutkörd. Och det är som jag säljer ut mitt hjärta på rea. Varsågod det blir ditt för en kram.

Ständigt dåligt självförtroende. Nej jag vill inte. Jag vet ska nog gå ut och köpa lite godis. Eller jag vet inte alls. Ta en pistol och skjuta mig i skallen. Skulle jag ens känna det? För det är som hela jag stänger av. Tomheten äter upp det jag vill vara. Fuck you! Skit på dig. Gå och dö.

Detta är paradiset på jorden. Oliver hämtade oss i bil och körde ut på den skånska landsbyggden. Jag vill bo på landet någonstans i skåne. När jag blickar ut genom bilrutan förstår jag varför, det är så vackert. Vi stannade vid ett litet fik Café Bialitt. ett korsvirkehus med trädgård. Sen for vi vidare mot Odensjön och satte oss ner på en brygga för äta middag. Dofterna från skogen, susen i träden, fågelsången och små droppar regn.

Vi tog oss vidae till Klöverröds nationalpark. En smal skogsväg mellan träden. Djup skog så långt ögat kan se. Vidare och låta oss köra vilse. Så stannar vi vid en rastplats och går ut i det mjuka höga gräset där det ligger stenar under. Ut och ser på utsikten. Det är brant ner säkert 15 meter ner till en liten å. Vi står där och blickar ut. Sen tar vi bilen hemåt. Vi kommer efter lite trixande rätt. Hem till mig och äta en helt underbar kladdkaka som Oliver haft med sig.

Vilken dag!

Min världsbild är bra. Och om du inte ser världen i färger, om hela din värld är svart får den vara det. Men jag vill inte se det svarta. Jag behöver få ha min romantiska världsbild, utan den kan jag inte leva. Utan den blir jag tom och grå. Det är den värsta känslan att inte känna något alls. Jag avskyr tomhet som är i gråa skikt.

Ser hjältar runt mig. Människor som delar färgerna. Du är inte ensam, jag är som du. Ta min hand. Jag vill älska dig. Jag älskar dig. Du är den vackraste jag sett. Ärlighet är livsvikigt. Många gånger förstår inte människor att jag menar allvar! Det gör jag. Jag har aldrig förstått ironi. Det är så äckligt.

Hur många gånger har jag råkat ut som ironi som fått mig börja gråta? Jag vet inte. Minns när vi gick i sjuan, vi gick omkring i korridorerna och en i klassen säger: Du är så jävla dum i huvudet, jag bara skojar. Pausen mellan huvudet och jag skojar är lång. Och detta är inget jag någonsin skulle skoja om. Det är inte roligt. Det gjorde ont. Då insåg jag hur lite gemensamt jag hade med dom jag valt från mellanstadiet.

Högstadiet förändrade hela min världsbild och mitt enda sätt att rädda mig själv från det var att hålla mig borta från skolan. Jag ville inte bli som dom andra. Jag ville inte börja raka benen och vara elak eller ironisk. Jag ville inte dricka alkohol. Jag ville stanna i världen vi haft i mellanstadiet. Ville aldrig den tiden skulle ta slut.

Jag valde fel människor från min klass i sexan. Jag skulle valt dom jag gick på handbollen med. Eller bytt klass när nästan alla i tjejgänget vänder mig ryggen. Jag trivdes med killarna från sexan. Högstadietjejer är så hemska. Dom klagade på mina kläder, varför har du alltid mjukisbyxor och mjukisjeans? Varför viker du upp dina byxor? Varför hit, varför dit.

Det var som dom inte förstod att det sårar att säga sånt här. Jag skulle aldrig klaga på deras kläder även om jag själv inte tyckte dom var fina. Jag undrar hur dom är nu. Undrar om dom är självsäkra och snälla. Jag såg att en av dom fick barn, det stod i tidningen. Jag tänker mycket på människor jag känt en gång. Hur gick det sen?

Mitt bästa beslut var att hålla mig borta nästan hela högstadiet. Jag läste böcker, lekte, cyklade och tänkte. Upptäckte en helt annan värld. Lekte med vänner som fortfarande var barn. Jag ville inte sluta vara barn. Jag ville inte trängas i duschen på gympan för kunna spegla mig och göra mig snygg. Jag förstod mig inte på smink eller push-up. Förstod mig inte på att låtsas vara någon annan för nån skulle bli kär i mig.

Jag kan inte. Jag kan inte ljuga. Säger jag att jag älskar dig menar jag varje ord. För att inte våga vara ärlig är så fegt. Sluta upp låtsas. Var ärlig. Ärlighet skadar inte. Det är bättre våga vara sann mot världen.

I natt drömde jag ingeting för jag kom aldrig till ro nog att sova. Mitt kylskåp mullrar hela tiden öronbedövande. Jag avskyr detta ljud. Försöker därför sova med musik i hörlur, det är inte skönt. Och det blockerar inte alla mullrande ljud.

Nu är jag så utslagen av sömnbrist att det knappt går skriva. Vill bara lägga mig ner och få sova 7-8 timmar, men jag får inte. Måste iväg på ett viktigt möte. Är hungrig men har inte så mycket hemma. Senast jag handlade mat var 24 april. Tur att det kom en ekolåda, men det är snart två veckor sen nu. Tur att det går hälsa på föräldrar och äta lite där.

Ska se om jag hittar några kronor hemma, det vore gott med lite sojamjölk. Har levt på min nödpizza jag bakade i tisdags. Pizza med tomatsås, aubergine, skärbönor, sojafärssås och apelsin. Den blev mycket godare än jag trott. Ja om jag fixar ett paket jäst kan jag baka bröd. Det vore gott. Längtar efter nästa ekolåda som kommer i morgon.

Jag vill inte klaga egentligen men ibland är det svårt stå ut med vara så här pank. Det är jobbigt att hela tiden behöva räkna på vad jag kan handla för mat eller göra när räkningarna är betalda. Det tär på mig. Får nog bli ännu bättre på planera och säga upp nåt abonnemang. Men jag har redan skurit ner så mycket. Jag lever inget lyxliv alls. Allting jag äter lagar jag hemma. Det enda jag gör är köpa nån konsert/ festival/ tågbiljett ibland.

Jaja allting ordnar sig. Nu ska jag laga nåt lyxigt av det som finns hemma. Jag behöver en riktigt god frukost. Och sen tänker jag unna mig jäst, sojamjölk och juice. Det lilla skulle göra stor skillnad. Over and out!

Känslan är uppsnärjd i det blå!

Det är snart dags för lite lunch. Idag känner jag mig utvilad och välfungerande. Har hittat hoppet. Det gör mig glad. Det finns så mycket som gör livet värt. Men ibland är det svårt inse det. Ibland ligger hela ens värld rämnad. Det går så snabbt. Och att sen hitta ur labyrinten det tar den tid det tar.

Tänker mycket på tid. Tiden är oändligt av min värld. När livet får ta tid tar tiden inte slut. All jakt på mer tid skapar bara brist verkar det som. Har du tänk på hur lång tid en minut är? När jag inte gör något då ramlar dagarna fort fort. Men när jag väl gör något nästan stannar tiden. Det är häftigt.

Undrar hur andra upplever sin tid? Jag må ha levt 28 år, men inuti är jag mer 13 -14. Det är väldigt skönt vara på den nivån. Allting blir så mycket lättare då. Och när jag skriver 13-14 menar jag min tid då.

Om våran värld bara slutade stressa och jaga karriärer och annat tror jag fler skulle veta vem dom är. För har du tänk på att livet inte går i repris? Jag vill inte stå där sen på ålderdomshemmet och ångra mig. Ångra att jag inte följde mitt hjärta.

En vän sa en gång att jag har något som många mister som barn. Jag tror det stämmer. Jag har kvar min oskuldsfullhet. Den vägrar jag ge ifrån mig. Jag vill leva i färg. Vill visa färgerna för alla runt mig. Kom ta min hand så ska jag visa hur världen ser ut i mina ögon. Vågar du?

Och så bara händer det. Nån från förr skickar ett fint mail och lyser upp. Och nyss ringde en annan fin varelse. Sånt här betyder så mycket. Tänk vilken skillnad ord gör ändå.

Jag hade nästan glömt det. Tack för att ni bra finns där ute och skakar om min värld. Räck ut din hand och gör något för någon annan. Lägg ner en liten stund. För detta är sånt här som gör allting så värt.

FAMN

Jag försöker få i mig ett glass mjölk. Det är ingen lätt match. Jag vill inte vara sjuk längre. Det är inget kul. Det var skönt vara sjuk ibland när jag var liten. Då nån tog hand om mig och jag inte var helt utslagen.

Jag låg i min säng och funderade på ljud. Försökte fokusera tankarna på olika ljud som omger mig. På att fåglarna låter olika i olika delar av stan. På att jag gillar ljud av vatten. Och hur olika vatten låter i olika fontäner, rör, vattenfall, åar, kanaler, sjöar och havet.

Något av det bästa ljudet är sitta dåsande i baksätet på en bil som kör på nån väg en sen kväll eller natt. Sitta där och lyssna på röster från framsätet. Nåt samtal som pågår, somna till och bara höra röster flyta samman. Kanske är det mörka granar utanför bilfönstren, kanske är det hus som svischar förbi.

Minnen av dessa ljud gör mig lugn. Jag tycker om saker och ljud som känns hemtama och igenkännande. Varje gång jag är på en ny plats görs den om framför mig. Jag ser likheterna och blir trygg. Jag har rest mycket och sovit hos många olika vänner och bekanta. Jag kan säga men ska vi inte gå hem nu och folk kan titta oförstående på mig. Vadå hem, vi är inte hemma? Där jag sover för natten blir för mig mitt hem, just då.

Speciellt om jag återkommer dit många fler gånger. Det är mysigt lyssna på någon annans andetag i närheten. Det är så skilda ljud. Men det allra bästa är sova med ett träd utanför fönstret och få höra fåglarna mellan kl 03:00-06:00. Dom är sociala då innan vi människor vaknat till. Det är så mysigt ligga i sin säng och lyssna på fåglarnas samtal. Lite som dela en hemlighet. Jag vet inte vad som sägs men det gör inget. Jag vill aldrig vakna upp i en värld utan fåglar. Det skulle vara fruktansvärt hemskt.

Så mycket tankar och ett halvfullt glas mjölk att försöka få i mig.