Släpp fångarna loss det är vår.

Jag har börjat skit mer i vad andra människor tycker och tänker. Och det är verkligen nyttig tänka efter vad jag vill göra. Det som inte känns allra viktigast skalar jag snabbt bort. Det finns en handfull vänner jag prioriterar mest. En handfull som får mig hoppas på världen.

I helgen rymmde jag till en av dessa vänner. Det var precis vad jag behövde. Jag behövde få krama hen och hjälpa till med hens flytt. Mitt bästa val på länge. Nu sitter jag här med väskande axlar och är sliten i kroppen, men det gör inget. Nej jag har fått ställa upp för en av mina närmaste i helgen. Allting är värt den känslan.

Jag och Ebba rymmde tillsammans. Det var västa bra grejen. Det bara är så, vissa människor kommer närmare än andra. Vissa blir jag fri med. Det är faktiskt bara en handfull jag är riktigt fri med. Det är så lätt spela spel med så många. Det känns som det är en press att jag ska vara på ett visst sätt med så många jag känner. Och jag orkar inte det. Nej, stopp och belägg.

Jag vet vilka jag kan vara helt fri med. Jag kan räkna dom på en hand. Det betyder inte att jag tycker mindre om andra vänner, nej det betyder bara att jag känner dessa människor bättre och närmare. Gahh nej nu tappade jag tråden.
Det jag vill säga är att jag skulle gärna vilja känna mig lika fri med alla jag tycker om. Det vore så underbart. Men det är också sättet andra människor är mot mig. Det är vänner som påminner om mina barndomsvänner som står mig närmast.

Alla kommer inte kunna förstå. Men vänner jag kan bygga en koja med, gå på äventyr med och samtidigt ta upp svåra jobbiga tankar. Med vänner som är så här blir jag fri i hjärtat. Dom liksom lagar mig. Och när jag hittar andra som är så här kommer dom fort fort nära mig. Det är som dom är dom enda som verkligen kan se rakt in i mig från dag ett. Dom jag aldrig behöver låtsas för. Jag måste sluta låtsas. Jag har börjat sluta upp med det, men det tar tid ibland. Det är som en del vänskapsband fastnat i en form. Jag vill inte det. Nej jag vill vara fri med alla.

Detta ofria gör mig ledsen när jag tänker på det. Jag kan bli så osäker när jag inte är fri. Jag vågar inte rikigt lita på vad människor säger till mig då. Släpp mig fri, släpp mig fri från alla bojor. Jag vill inte spela mer. Jag vill bara vara fri.

Jag har varit i göteborg i helgen. Det var skönt komma bort. Verkligen! Det gör inte så mycket att det var flytting hela lördagen. Nej det gör inte så mycket. Jag har fått en massa fina saker i utbyte mot min svett. Hur bra är inte det? Jag har fått spring i benen och solbränna i ansiktet. Så fint!

I lördags efter vi burit ner det sista av Mattias saker så vad det jag, Ebba och Anton kvar. Anton slänger på Känn ingen sorg för mig göteborg och jag minns första gången jag var i bergsjön hösten 2002. Så jävla underbart. Den skivan blir så mycket starkare i göteborg. Och idag innan jag och Ebba åkte hem satte vi på skivan igen. Liksom för att säga farväl. Hej då bergsjön!

Du rymmer så mycket minnen, men det var nyttigt få stänga dörren till dig nu och gå vidare. Bergsjön är 2002, 2003, 2004, 2007, 2008 och 2009. Tre år åt gången med två olika vänner på samma spårvagnsstation. Och från Mattias lägenhet såg jag den gamla vännens gamla vardagsrums fönster. Det är konstigt hur livet är. Att så många platser ligger så nära varandra.

Tänk så mycket fantastisk bergsjön rymmer, ja det är inte klokt. Men nu hej då bergsjön!

Turtles

Massa gamla klassiker. Såg strawberry shortcake nyss. Men nu är det dags för teenage mutant ninja turtles. Det är nåt med detta som liksom vaddar in mig i ett lugn. Det är något visst med se gamla grejer! Kanske var det för jag som 10 åring hade en helt annan syn på världen?

Jag vet inte men jag vet att det på 90-talet var värsta turtlesfebern. Och min kärlek då hade både turtles mjukdress och t-shirt. Vi var ihop 8 månader. En evighet då, en evighet nu.

Lönnsirap på allt är annars min nya grej. Lönnsirap på bröd eller stekta palsternackor. Jag ska göra amrikanska pannkakor nån dag. Det gjorde jag ofta när jag var runt 10. Over and out.

Evert Taube - Brevet från Lillan

Denna sjöng min pappa också när vi var små.

Idag har jag fått brev, ett riktigt brev. Det finaste brevet jag någonsin fått. Det är jag helt säker på. Whiiii åh brev är nog det bästa efter träffas på äventyr. Ja jag tror brev slår telefonsamtal också. Går det att bli så glad att en dör? Det känns lite så. Och den känslan är bra vara insvept i. Och imorse när jag steg upp bara råkade jag ta min Patrick Wolf enhöringströja och jag kände på mig att det skulle vara något bra när jag var på väg hemåt.

Ikväll är jag Huckleberry Finn igen. Senast jag var det var jag 15 eller så. Och nu minns jag varför jag ville vara Huck igen. Ojojoj vad fantastiskt som dyker upp i mitt huvud.

Vill du gå på äventyr?

Kanske är jag kär i dig - Jens Lekman

Jag förstår nu. Nu är orden i mig. Jag är både ledsen och glad. Men mest varm. Det finns nån form av hopp i mig. Mer tänker jag inte skriva här, haha.

En stor blöt puss vill jag ge dagen!

Många säger att dom läser här, Men prata med mig då. Sitt inte bara där. Skriv till mig. Idag är jag är ledsen och behöver sällskap. Hela min värld har rasat. Och jag vet inte hur jag uppfinner livet igen. Alla mina verktyg är borta.

Ge mig tips på hur världen blir finare. Skaka om mig. Gör vad sjutton som helst som helst. Kanske ska jag åka ut och skrika vid ett hav eller i en skog. Kanske ska jag ge bort alla mina saker. Kanske ska jag sluta upp att skriva och ta mig ett vanlig jobb i en vanlig stressig stad. Kanske ska jag bara sluta upp att känna något överhuvud taget.

Jag vet inget längre. Jo jag vet att det är väldigt kallt i mig. Och att det känns som hela världen övergett mig. Jag vill inte klaga men jag vet inte vad jag ska göra. Hjälp mig!

Jens Lekman "Vem Kan Segla" - March 2006 Show

När jag och min syster var små sjöng pappa den här visan vid nattningen. Ikväll skulle jag behöva en sådan nattning. Ikväll är jag inte stor. Nej jag är nog 3-4 år.

Det slår ut överallt och jag älskar april. I lilla skogen blommar skilla. Och idag har jag gått barfota i gräset. Det var lite kallt mot fotsulan men så där kittlande skönt. Jag har tittat i en bok om ängens blommor och önskar mig ett hus på landet. Jag vill bo nära skogen, sjöar, havet och ängar. Jag undrar vart jag ska börja leta. Lund visar sig från sin bästa sida nu. Jag tycker om påsklov när många studenter far hemåt och lämnar lund så där härligt öde. Jag tycker om sommaren i lund då är det ännu mer ödsligt. Det är då lund blir mitt igen. Och tänk vad vackert april är. Snart är det maj men ska njuta april först, så mycket det bara går.

Vi kan leka skuggleken och stänga av elen i lägnheten. Ja det gör vi och så slutar vi tro internet är allt. Ja för jag vill gå ute i kallt vått gräs. Jag vill leva. Inte sitta och vänta på att saker ska hända. Nu är jag där igen i barndomslandet.

Jag kan knappt tro det. Och detta kallar dom ad/hd? Jag kallar det liv och medvetenhet. Och nu stänga av och fortsätta med allt som jag vill lära. Dagens hjälte är Momo!

När jag blir stor? Hm jag har tänkt mycket på dom orden och jag blir nog aldrig stor. Jag tycker för mycket om världen för det. Och det går fånga tidsrymder och magi när jag vill. Och det är mycket bättre bo i en liten lägenhet i ensamhet än i stora bland tusen människor. Där skulle jag inte kunna tänka och andas. Jag vet inte om jag någonsin vill bo permanent med någon. Eller vissa fina stjärnskott skulle jag kunna tänka mig pröva med i nåt hus på landet.

Jag saknar en trädgård, badkar, vindar att gömma sig på och en jordkällare förvara gamla glasburkar med mat i. Jag borde leva i en annan tid. Jag försöker ta mig dit. Stänger av all teknik och bara kommer på hur fint det är med solljus genom fönstret på ett papper och tuschpennor i handen som går på äventyr.

Och igår dansade vi på amfiteatern till Madonna och Super Furry Animalskassett i min portala in och uppspelarmaskin. Månen var diskokula och stjärnorna mysfaktorn. Jag ska vara där mycket på min och Momos teater. Det är mitt nya bo. Kom och överraska mig!

Debaser i Malmö 4 april. När Emil Svanängen börjar spela på in with the arms blir hela jag en stor rysning. Den här sången är så nära mitt hjärta. Den står för så mycket minnen. För mig handlar den om en gammal vän och vår första sommar vi umgicks. Aldrig förr har sången slagit an så hårt i hjärtat. Jag får gåshud och tror jag ska svimma eller flyga iväg samtidigt. Tack Emil för att du sprider magi, det har aldrig varit vackrare.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Andrées_polarexpedition

Jag håller på störta i feber eller så är det kroppen sätt att säga du har järnbrist. Jag vet inte. Jag är splittrad och rädd i natt. Jag vill sova men något håller mig vaken. Dumma panna som värker så. Dumma tårar. Och dumma händer som domnar av. Detta är ingen lek. Fan att kroppen en gång i månaden går emot mig.

Det är inte kul bli helt skakig och få ont över blodådrorna. Jag behöver sova. Jag behöver sällskap. Det är jag, nattmånen och mjukdjuren, vi mot världen.



Nangijalar Daterat: Fredagen den 31:a mars 2006 kl 01:39

Sagorna och lägereldarnas tid. Jag vill kidnappa en drös vänner och göra dom lyckliga där i solens glänta (ja här snor jag friskt från både Bröderna Lejonhjärta och den gamla snällhetskampanjen Rufsa). Det är nåt jag fångat igen, nåt som kommer med visst mat, godis och filmer. En känsla av barndom?
Eller är det bara det levandes liv?

Jag vet inte och det känns inte så viktigt att utreda. Jag vet att tillvaron där jag är nu gör mig lycklig och får mig att flyga lite sådär nån centimeter över marken. Det är som jag hittat mitt rätta element. Och springet inte vill ta slut i benen.

Kom så bygger vi en koja under mitt bord och glömmer bort oss medans vårregner smattrar mot livet utanför. Åh finaste Stefan jag tror du kommer dit du vill om du bara släpper taget om känslan!

Kram och lekande magi som i den nya glassen med smak av bilar, whii!



Lugn. Daterat: Tisdagen den 27:e februari 2007 kl 07:11

Det hjälper att sova med Kent på hela natten och en lampa tänd samt ha Nalle, Pandan och Kaninhunden i sängen. Sover knappt men ringde pappa, det var fint. Nu dricker jag kamomill, har dragit upp så jag se morgonen vakna med levande ljus på bordet.

Tack för att ni alla bryr er. Jag skulle inte klara mig utan er hjälp.
Värme



brevpysselpromenadkassetter. Daterat: Söndagen den 4:e januari 2009 kl 23:14

börjat leva har jag.
spela in kassetter.*
telefonsamtal till hemtelefoner.*
läsa sagor i soffan.
visa hemlisar i öron.
dansa till musik på stereo.
pyssla med pärlor.
rita med kritor, tusch och färgpenna.
promenera och skratta åt ting en ser.*
leka.
åka ruschbbana.*
skriva brev.
laga mat bara gamla hemmafruar gör som vaniljinkokta päron.*

* = ganska mycket min dag!

Minnen om aprilhimlen kom helt plötsligt ut ur i högtalarna och jag brast ut i sång.

Nya tidsrymder.
Det hände fina och bra saker under helgens vistelse i Göteborg.

Lördag var mest tågresa, umgås med min syster och promenader på egen hand.

Hittade en fin park med ett monument till Viktor Rydbergs ära. En riddare stående med ett knä i marken, svärd och mantel redo i all sin nakenhet. Vackert ståndaktigt ;)
Parken har ett stort bergsmasiv, mossa, gräs och höga lövträd. Det lämpade sig att sitta och titta ner på allt från berget. Telefonsamtal pågick även helt bra impulsiva.

Satt en stund i grönskan och njöt. Efter ett tag promenerade jag till Götaplatsen, med teater, museum och fontän. Tittade mest på en skatare som försökte alla möjliga trick och klarade vissa. Ville gå fram och berömma men då var hen redan borta. Även här ett telefonsamtal med fasligt underhållande historier.

Sen lite matinköp innan bussresan tillbaka.

Söndagen höll mig mest i sin vila.
Jag har längtat länge, äntligen få träffa hen på riktigt igen. När vi sågs några sekunder under Arvika fanns inga tillfällen att prata om allt som hänt oss emellan.

Lite valda delar: Hen kommer gående mot Stations ingången, hen har lila manchesterbyxor som hen hittat i förådet i lägenheten och en svart längre jacka, hen liksom glider fram i all enkelhet. Vi kramars och går iväg mot undergången till Nordstan. Genom allt vad affärer heter till andra utgången där café Andrum finns. Vi köper mat, hen tar ett bord nästan precis där vi satt senast vi var där.

Tar fram skivan Aerogram från dåtiden jag har sammansatt till hen, hen skinner upp. Vi äter och pratar om kvällen, det blir blygt och generat. Ser på varandra nästan i smyg, men tillslut kommer vi tillbaka till det normala.

Jag vill ut och promenera, men regnet öser ner. Vi tar lite efterrätt i väntan på regnets avtagande. Det slutar inte så vi bestämmer oss att gå ut trots allt. Vi går ner mot Hamnen, strax innan ett övergångställ övervinner jag min blyghet och fattar hens hand. *fina lyckokänslor sprider sig*

Vi går på en tunnelbro för att komma över till alla båtar. Regn.
Under ett hus söker vi skydd för att kunna iakta allt det stora, havet, båtarna, människor och den gråmolniga himlen. Jag ställer mig vid en pelare för att komma närmare allt, hen flyttar med. Tar hens hand och tiden står stilla.

Vi börjar hålla om varandra, ger bra kramar även en och annan kyss. Hen smakar så gott och allt känns overkligt. Der börjar regna mer så vi drar oss närmare husväggen, där vi omfamnar varandra och utbyter fler kyssar. Sen stannar vi allt en en lång varm kram, medan folk hastar förbi. Så står vi tills det börjar kännas som tid att bryta upp. Vi går tillbaka hand i hand och skiljs vid hens spårvagn.

Jag tar bussen till min syster och känner en stark hoppfullhet spridas i magen. Har aldrig upplevt något liknande och allt är ett fint lån. Dina läppar smakar sött och jag gillar dig så!

Kram

Jag steg av cyklen just innan min gata och tittade upp mot mitt fågelspanartak och där sitter en stor ståtlig uggla och bara myser. Ett kort ögonblick möts våra blickar och jag ler. Hej du uggla tänk att du är just här nu på min gata. Jag vet att fotografier är fånigt ibland men det struntar jag i. Uggla sitter på vänstra kanten av taket.

Idag har varit så vacker dag. Jag vill nästan gråta av lycka men jag låter bli. Det har varit för mycket tårar senaste tiden ändå. Och jag är glad. Jenny Wilson förförde mitt hjärta ikväll i malmö. Babel känns som det finaste konsertstället, kanske finare än mejeriet också.

Och innan Jenny och bandet gick på fanns det blåa stjärnor som vandrade runt över golv, väggar och tak. Sånt där gör mig så glad. Och när spelningen var slut gick jag ut i malmönatten i bara min tunna skjorta, det är inte riktigt så varmt ännu men snart så. Ja jag vet inte. Idag har varit mer 2003 än något annat.

Jag fann min lycka genom läsa gamla dagböcker från 2002-2003. Vissa delar var så vackra att jag skulle vilja visa dom för hela världen. Men jag vet inte om jag riktigt vågar. Personen det handlade om är inte densamma längre. Så jag sparar det till en annan gång. Vi får se.

Godnatt världen och tack för du fick mig läsa alla gamla dagböcker. Fick mig förstå undren jag kan skapa. Jag är så tacksam. En stor puss!

Kan ilskan föda något nytt?

Hej.

Jag känner mig frustrerad och fastlåst i funderingarna över flera existentiella frågor. Har tänkt hela dagen igår och under morgonen på vår knepiga värld. Det ena slår ut det andra. Den som skriker högst eller betalar mest vinner och allt handlar bara om pengar även växthuseffekten. Det ska sparas hit och dit och liv har inget värde.

Det komiska är att det är alltid dom som har det sämst som drabbas först. Med en stor plånbok kan du alltid köpa dig fri. Även jag har insett vikten av att ha lite pengar, livet blir enklare då. Vill jag träffa en vän som bor långt bort känns det tryggt med pengar som kan betala tågresan. Men så tänker jag på dom som verkligen måste spara varje krona för att få pengarna att räcka till minimum hyra, mat och räkningar.
Människor som inte ens kan unna sig kläder på second hand.

Varför är klyftorna så stora? Varför kan vissa bränna 5.000 på en fredag när andra kanske om dom har tur får ihop till en café fika per år?

Nu är det kris igen skriker alla tidningar ut. De budgeterade pengarna är slut, löften måste brytas, men vart tar alla pengar vägen? Är det något stor monster som dammsuger upp allt under sin vårstädning eller klarar inte våra folkvalda av enkel matematik?
Gör jag en budget hålls den inom sina ramar så varför klarar inte regeringen det? Eller lever dom i en drömvärld där inget kostar?

Tänker på min kommuns underskott på 10 miljoner. Nu ska det sparar och vilka drabbas hårdast? Jo just det ensamstående, hemlösa och alla andra utsatta samhällsgrupper.
Det finns ett kvällsöppet dagis där mest barn till ensamstående vårdarbetande mödrar går. Nu kanske det ska sparas bort. Vart ska barnen vara då?, barnen som inte har någon släkting eller så i närheten.
Likadant är det men bidraget till Aluma (de hemlösas tidning) det kanske måste sparas in och människor som fått ett värde genom att sälja tidningen slängs tillbaka till sin utsatthet.

Nog måste det finnas pengar att rädda vår omgivning? Varför inte dra in på oviktiga saker som tillverkningen av vapen, kärnbränsle, riktigt höga löner och dylikt.

Kan man starta en insamling för att rädda ett daghem och de hemlösas tidning så som insamlingar till världens barn går till? Visst borde det gå? Ju närmare något ligger vår vardag desto mer berör vi.

Har även en fundering på individuellt arbete inom varje kommun. Låt oss säga att alla arbetssamma över 16 år får jobba 4 timmar per år i sin kommun, ungefär som att betala skatt genom arbete. Så som städning och parkskötsel fungerar inom vissa bostadsföreningar. Alla väljer något inom sin erfarenhet. En gymnasieelev kan hjälpa yngre elever med läxor eller träna någon sport. Det borde gå att hitta saker för alla vid ett tillfälle per år, eller hur?

Tillsammans är vi starka, så låt oss sätta bollen i rullning.

Kramar, kärlek och fler idéer
Mandy