För mig själv behöver jag vara idag. Bara tänka utan andra. Eller ja mest.

Ska ta hand om allt senare när jag har sovit och vilat ut. Egentligen vill jag ringa en person från förr men det vore bara desperat jobbigt från min sida. Eller kanske inte. Jag saknar personen. Eller jag vet inte vad jag saknar. Kanske värmen som bar mig så länge. Värmen i våra möten. Sitta och äta frukost tillsammans. Samtalen. Musiken. Doften i hens rum.

I somras fick jag en kram av hen. Den var så omslutande och varm att jag bara ville bryta mig lös och springa därifrån. För det gör ont att vara nära när vi egentligen är distans. Jag förstår inte varför allt blev så. Men jag är å andra sidan ganska bra på välja speciella människor runt mig. Jag hittar alltid guldkornen men jag tror inte alltid guldkornen hittar mig.

För det känns som nästan ingen ser vem jag är på riktigt. Dom ser bara nåt konstigt som inte är jag fullt ut. För jag vet att jag är en fantastisk människa. Jag bara önskar att fler som tycker det berättar det för mig. Människor är fega. Hellre satsa allt och förlora direkt än att aldrig våga ta steget.

Jag vet inte hur många som har Kierkegaard citat Att våga, är att förlora fotfästet ett litet tag, att inte våga är att förlora sig själv uppsatta men få lever efter det. Sånt irriterar mig. Lev som du lär för sjutton. Om människor var den dom vill vara istället för den dom tror sig vara så skulle dom bli lyckligare. Det gäller följa sitt hjärta. Varje dag för alltid.

För annars är vi bara små små lortar som ruttnar. Men jag vet att mitt rättframma sätt skrämmer många. Jag orkar inte spela en roll. Om jag inte är ärlig kan jag lika gärna lägga mig ner och dö. För att gå runt i den gråa massan och ångra sitt liv, det har jag slutat med för länge sen. Nu lever jag ut. Så ta det eller dra.