Vad behöver jag nu?

Just nu är jag mycket själv. För jag behöver hitta tillbaka till viktiga bitar av mig själv. Det är jag som tar hand om mig. Jag är min egen förälder.

Brukar fråga vad jag behöver just nu. Lyssna på behoven. Det gör min tillvaro mer tydlig och överskådlig. Nu behöver jag frukost. Så ska fixa nåt strax.

Kramar är nåt jag saknar nu när jag lever ensam och det är pandemi. Långa kramar att stanna kvar i. Allra helst hud mot hud. Få vara nära en hel dag och bara tanka närhet.

Så jag håller om min kudde när jag sover. Och ska ta ett bad idag. Det fungerar också. Eller att lägga mina armar runt mig själv.

Men mest vill jag krama en annan person. Nån jag tycker om mycket. Nån som vill vara nära mig på riktigt. Det finns en djup brunn av kärlek i mig. Men jag vill även få badar i någon annans kärlek.

Ge och ta. Det är vad kärlek handlar om. Där vill jag vara mest. Men det finns i framtiden. Jag slutar aldrig tro att allting är möjligt. Den känslan är ingjutet i min kropp, hjärta och själ.

Gamla vänner.

När jag behöver prata ringer jag mina gamla vänner. Dom jag kallar barndomsvänner. Dom jag lärde känna innan jag blev vuxen.

Där behöver jag aldrig låtsas. Vänner från när jag växte upp i Lund. För även om jag är öppen utåt finns det delar som väldigt få får veta.

Jag är väldigt noga med vad jag säger och till vem. Förtroende tar tid. Även om jag ofta vet direkt om nån angår mig tar vänskap tid. Och det är en bra grej. Det är viktigt att behandla sina närmaste ömt och vårda relationerna.

Och jag delar olika mycket till olika personer. Just för jag är väldigt mån om mina privata rum. Det mesta i livet delar en bara med sig själv eller ett par till öron.

Det är speciellt och vackert. Gillar att ha det så. Det är en unnest att få ett förtroende av nån. En behöver vara försiktigt med vännerna. Det är svårt att finna nya. Krävs långt arbete att hitta fram och kunna lita på nån annan. Goda vänner är svårt att hitta. Så jag är väldigt mån om dom jag har. Ni är mina livskamrater och jag älskar er. Jag håller hårt tag om er. För jag vill inte förlora någon.

Drömmar kan gå i uppfyllelse.

Bestämde att jag behöver vara ärlig mot någon. Så jag sa vad jag känner. Har under pandemin rensat bort allt som inte ger mig nåt.

Och försökt vara ännu mer ärlig mot alla som betyder något. Det är aldrig svårt. Det svåra är att bryta sig genom sina rädslor med magin i behåll.

Men jag klarade av det. Nu är allting vibrant och doftar barndom och 5 till 14 och 14 till 23. Alla förstår inte magi. Kort sagt gäller det att inte bli logisk utan hålla fast vid magin.

Den extra känsligheten. Högkänslighet. Där kan en fatta väldigt mycket. Och även hitta genvägar. Jag är långsam. Blir effektiv när jag tar det lungt.

Trodde inte nån människa kunde vara min spegeln. Men det är så nu. Och det känns väldigt magiskt.

Fem minuters reflektion.

Jag är väldigt känslosam idag. Tänker på mitt liv nu och när jag var barn. Det är en stor skillnad på att vara barn och att bli vuxen. Jag saknar vissa egenskaper. Då fanns det barn och vuxna. Jag var ett barn och fri på många sätt. Världen var min lekplats.

Sen började skolan och det var då jag för första gången delades upp efter mitt kön. Jag förstod aldrig det. Förstod inte att det var nån egentlig skillnad. Några år senare börjar en förvandling av min kropp. En dag när jag ska iväg på konsert och sitter i soffan ser min syster att det är blod på mina underbyxor. Jag fattar inget. Min syster hoppar runt och tjoar du har fått mens, haha. Jag är förskräckt och vet inte alls varför det är blod på mina underbyxor.

Mamma går till affären och jag känner nån form av skam inför min kropp inlåst på toaletten. Jag är 10 1/2 år. När mamma är tillbaka får jag ett paket tjocka små blöjor i mina ögon och förstår ingenting. Mamma berättar att en tar en binda och fäster i underbyxorna. Känslan är märklig.

Inte nog med att min kropp förändras ALLA börjar behandla mig annorlunda. Mäns blickar på mina små bröst är konstiga. I högstadiet börjar tjejerna sminka sig och raka sina kroppar. Jag skolkar mer och mer och kommer därför undan mycket av socialiseringen för hur en ung tjej ska bete sig. Jag fortsätter leka och vara barn.

Samtidigt som puberteten pågår drabbas jag av en depression. Jag är nästan inte alls i skolan och kan på så sätt bevara min världsbild. Skolan står i vägen för kunskap. Jag leker och läser böcker. Livet pågår och jag lever det. Går på konserter och spelar musik nästan all vaken tid på stereon i min rum.

Jag blir äldre och fajtas med skolplikten. Kommer in på gymnasiet först strax innan jag blir 19 i en stad sex mil bort. Nya skolproblem och jag väljer att hoppa av efter två halvdana år. Istället börjar jag engagera mig politiskt. Det passar mig bättre. Vi har ett proggband och hänger långt in på nätterna, diskuterar och umgås. Vi är i partilokalerna när alla som jobbar där har gått hem. Bland dessa människor är jag fri. Där kan jag bara vara som när jag var ett barn. Där lär jag känna några av dom viktigaste människorna i mitt liv. Jag växer och närmar mig att bli vuxen.

Jag har gjort några olika till utbildningsförsök. Senast var förra året men jag lär mig bäst på egen hand. Vetenskap, diskussioner, reflektion, historia och musik. Det och alla jag känner är min skola. Livet är min skola. Och jag känner mig fortfarande inte som ett kön. Men ALLA andra tillskriver mig egenskaper jag aldrig bett om. Jag vill bara vara fri.

Sommarlov för evigt.