Reflektion ger mig tid att hitta hem.

Jag var ute på äventyr. Hade väskan full av picknickmat och olika varma samt kalla drycker. Hade bjudit in en person som jag hoppades ville dyka upp, men visste med mig att det inte skulle bli så. Kände mig först lite besviken men senare mest glad att få dela ögonblicket i ensamhet.

Vart jag än gör har jag alltig mitt eget sällskap. Det är som att jag ibland glömmer bort det. Det är där jag växer och utvecklas. Blir den jag är och vill vara. Den som andra får ta del av senare. Men inte allt. Absolut inte allt.

Vissa delar är bara för mig själv. Samtal och reflektioner. Idéer, tankar och känslor. Kanske får andra del av 10-20 procent av mig. Vet ej. Men det är i mötet med mitt egna som något magiskt händer.

Där och då blir jag medveten och klar. Hittar ut ur mina snurror. Finner tröst och kärlek. För jag är aldrig ensam. Har alltid mitt egna sällskap. Behöver inte längre dra i andra jämt. Då befinner sig tryggheten i mig. Kan lita på mig själv.

Har under några år inte känt så utan varit väldigt borttappad. Så mycket som hänt senaste åren är det inte konstigt. Men nu är jag på väg mot något nytt. Står och blickar ner över krönet på min uppförsbacke. Och vet att nu kommer guldet.

Snackar inte om pengar, utan det där lilla extra magiska som blir belöningen efter jädra massa slit. Mental slit. Fysiskt slitande är aldrig lika utmattande. Nej verkligen inte.

Jag vet vid det här laget att ingenting kommer gratis. Men ingenting är heller inte oövervinnerlig. Det går att nå fram. Världen och värmen som bär finns jämt bara en vill. Kärlek är det gott om. Inget en behöver hushålla med. Nä jag strösslar på.

Det går inte att älska för mycket. Så fint att vara vid liv på nya stigar mot okänt mål. Allt kommer bli bra. Det vet jag säkert. Slappnar av och njuter av utsikten här uppe. Vi ses när vi råkas. Farväl för nu.