För lite drygt ett år sen flög jag över Europa. Jag var på väg hem till min dåvarande hemstad. Hade spenderat 9 dagar i London hos min fina vän Tomas. En resa som svepte in mig i ett varmt skönt hoppfullt moln. I höst känner jag samma sak men för min nya hemstad och livet här. Det är som allting jag drömt om nu kan bli verklighet.

Har återfunnit en famn jag saknat så länge. Men nu är vi närmare än förut. Tid och år får en att gå genom grejer och komma ut mer vuxen. Jag gillar det, nu är vi på samma plan. Behöver inte längre jaga livet för det händer i varje andetag. Jag tror på det här. Tror jag är hemma.