Nej nej nej. Du föds in i en värld. Du väljer inte själv. Sen blir du påtvingad ideal. Du får ta så mycket skit som du sväljer samtidigt som du ler. När du kommer in i puberteten får du oönskade blickar, blickar som objektifierar dig. Du ska vara tacksam att någon ens tittar på dig och din kropp. Så länge någon tittar på dig kommer du bli gift och föda någon barn, det är bra grejer det. Det är din vinstlott.

Fy fan! Jag har aldrig kunnat ställa upp på detta. Jag har aldrig passat in i formen. Sen jag var 6-7 år har jag haft ord som problem skrivet i pannan. Jag var som pojkarna. Jag förstod inte varför mina spelregler ändrades när jag började skolan. Fram tills dess var vi alla mer jämlika. Sen hände något och jag förstår fortfarande inte. Jag kunde inte sitta still i skolan och min fröken tog undan mig och visade en liten skrivbok, där jag skulle få ett klistermärke eller ett bokmärke alla dagar jag var en snäll, lydig flicka.

Jag fick inte visa boken för någon i klassen, det var min och min frökens hemlighet. Jag hatade den boken, men jag försökte göra min fröken till lags. Jag skulle vilja leta upp min gamla fröken och fråga varför jag inte bara fick vara den jag var. Varför ska staka barn bli snälla, lydiga och underordnade? Varför fick jag beröm och leende när jag satt still och var tyst? Varför fanns det olika regler pga vår biologiska tillhörighet?

Jag tror ändå att min räddning ligger i att jag inte ändrade mig, jag fick byta skola. Jag anpassade mig inte och flyttades runt på jag vet inte hur många olika skolor, grupper eller klasser. Våren i 5:an började jag i en vanlig skola efter att ha gått på skoldaghem några år. Jag började i en vanlig klass 5. Jag trivdes så mycket. Jag klarade mig ganska bra där. Jag har nog aldrig känt mig så vanlig som då i 5-6:an. Det var en väldigt skön känsla. Men så var det dags börja högstadiet.

För mig var det ett för stort steg, jag ville gå kvar med min klass. Men vi skulle splittras i tre. Vi kom till en jättestor högstadieskola. I 7:an fanns 4 paralleller, 8:orna hade 5 och 9:orna 4 paralleller. Jag försökte klara mig men det gick inte. Jag började skolka mer och mer. Men detta räddade mig, det förstår jag nu. Mitt skolk räddade mig från förlora delar av mig själv som så många förlorar i högstadiet. Jag vek mig aldrig för idealen som jag såg i omklädningsrummen på gymnastiken. Jag försökte inte göra till mig för någon kille skulle tycka om mig.

Jag såg hur vissa tjejer i klassen spelade på sex för dom äldre killarna i skolan. Varför ska du spela på sex för att någon ska tycka om dig? Jag förstår inte. Men så tänker jag på 6:an när en kille i klassen gjorde slut med en tjej i klassen för det inte hände något. Vad var det som skulle hända? Och så hör jag en vän berätta om en släkting som äntligen gått och gift sig. Släktingen hade varit tillsammans med sin pojkvän i många, många år. Alla hade dom gått och väntat på en förlovning eller ett giftemål att något skulle hända. Jag förstår inte det heller.

Men det är mycket jag inte förstår. Mycket med tvåsamheten som är helt obegripligt för mig. Jag vill inte ha sådana kärleksrelationer. Jag går inte och ser mig som singel. Det förstå jag inte heller. Vadå singel? Jag är fullkomlig som jag är. Ingen annan kan göra mig hel. Jag har valt att inte ha någon tvåsamhetsrelation. Det har jag prövat och det var inget för mig. Jag är kär i en person. Det har jag varit sen 2001. Men det finns inga förväntningar på den kärleken. Jag är nöjd med att tycka om. Jag vill inte äga hen. När hen och jag pratar i telefon eller ses känner jag att vi hör ihop.

Allting behöver inte följa redan givna ramar. Det är ditt liv. Du bestämmer själv hur du vill ha det. Böj dig inte för någon annans förväntningar. Låt ingen låsa fast dig och lås inte fast någon annan. Men jag har förlovat mig, förlovade mig själv med mig själv. Det var en vacker händelse och du var inte bjuden för det angick inte dig.

Jag tror mig haft den bästa augustihelgen. Så mycket bra att jag inte ens vågar skriva ner det av rädsla att det ska lämna mig. I söndags åkte jag inte hem direkt från Göteborg utan tog en omväg via Kullaberg. Äta bjärnbär från vägkanten och knata upp för berg och få världens utsikt till lite picknick. Fina, fina utflykten med Oliver.

Alltså nu är det nog. Vaknade av ångerst och panik. Kan den inte ge upp när jag ska sova? Jag orkar inte. Det här går inte bra. Jag var helt genomsvettig och bara grät grät grät. Det finns ingen ingen ingen. Bara ett svart hål som kväver mig inneifrån och ut.

Skulle vilja låna lite livsglädje. Har någon lite till överst?

I natt skrattade jag mycket åt olika sketcher. Jag kan alltså skratta. Trodde nästan det inte gick längre. Men det var så fantastiskt skönt få veta detta.

Hej världen.

16 maj - 6 juli levde jag i något konstant varande. Det har än så länge varit den bästa tiden i år. Sedan dess är det som allting liksom avstannat. Det ger mig klastrofobi. Idag är det 8 dagar till min utbildning börjar. Jag skulle allra helst börja redan på måndag. Orkar inte ha mer tid som jag inte vet vad jag ska fylla den med.

Om det är något jag haft gott om dom senaste åren så är det just tid, dötid. När jag har tid går tankarna i cirklar och jag gråter väldigt mycket. Det är svårt se en ände på det. Det är skönt veta att i höst finns det en ände. För jag har lovat mig själv att nu finns inga ursäkter. Nu ska jag arbeta hårdare för ta mig ifrån hela den här tillvaron jag lever i. Jag vill inte vara kvar. Det är så förbenat tråkigt här.

Det pirrar i magen när jag tänker på nästa måndag. Jag har tänkt mycket på hur jag ska klara av det. Jag minns hur nervös jag var i våras på antagningsintervjun och den gick bra. Egentligen är jag mer oroad över hur jag ska hinna med allt det andra och 40 timmars skolveckor. Det är 128 timmar kvar då. Det kommer bli det svåra. Men jag ska göra mitt allra bästa. Inte för någon annans skull, bara för min.

Det hänger på mig. Det är skönt nu när jag förstått innebörden av dom orden. Det är en frihet.