Jag har börjat gå andra vägar när jag ska till stan. Detta är nån gata bort från där jag vuxit upp. I sommar har det varit skönt bo i mammas lägenhet (barndomshemmet), umgås med pappa när hen hälsat på samt ha vänner över på pizzabakningskväll, filmkvällar och uppesittarnätter. Mina minnen och tankar är otroliga igen och så här gott har jag inte haft det på en sommar sen jag var kanske 14 år. En riktig vändpunkt.
Det är skönt att äntligen orka med det mesta och i höst vill jag verkligen försöka mig på ett vanligt jobb. Allra helst som gatu/parkarbetare för det tror jag skulle kunna gå. Imorgon kommer mamma hem och på tisdag lillasyster (tänk du har känts som den älsta av oss sen jag var 15-16). Nästa vecka kommer hela familjen samlas under ett tak, det är stort. Och jag tycker verkligen om min familj.
Det är verkligen bra att jag vuxit över sommaren. Det har riktigt knakat till i sinnet. Det är bra att försonas med sin uppväxt och tillvaro. Jag är samma då som nu och äntligen är jag inte i olika delar utan hel. Och jag kan se tillbaka på minnen jag inte trodde fanns och samtidigt inte önska mig tillbaka, nuet känns mer intressant. Och jag klarar av att genomföra planer som ligger långt fram i tiden och jag vågar hoppas på morgondagen.
Dessutom går jag upp på morgonen och somnar på kvällen, bara en sån sak. Livet är en fantastisk gåva och nu tror jag på riktigt på den raden. Lev väl kära vänner! Och ha en fantastisk sommar.
