Angående onsdagen den 17 oktober

På måndag ska jag börja gå textill/klädskapande fram till årsskiftet istället för fortsätta i min trähantvert/desingsklass. Det känns skönt att byta. För dom senaste dagarna när jag har varit i skolan har jag suttit själv och ingen pratar med mig och jag får ingen hjälp av min lärare när jag väl ber om det. Jag vet att det beror på min frånvaro, men ändå. Det är inte lätt vara öppen och glad om människor i ett helt rum ignorerar en.

Jag blev så ledsen att jag trots försök att hålla ut gick gick från verkstadssalen ut till omklädninsrummet där jag nästan började gråta och kände ångerstklumpen vakna till liv. Insåg att det bara var packa ihop och gå därifrån med 30 minuter kvar av lektionen. Det var så befriande sen när jag satt på bussen därifrån. Men sen tappade jag bort min finnaste måbra pin med Snusmumriken (som jag köpte på finlandsfärjan i somras när vi firade pappa). Usch!

Jag bet ihop och tvingade mig hem till min barndomsvän Annike och hens barn Viktor. Jag visste att det skulle lätt upp. Där lagade jag en stor vegansk gryta på medhavda ekogrönskar, gröna linser, kallpressad olja, tomatkross, kryddor och rättvist basmatiris. Det blev urgott! Viktor är så fin och härlig att träffa. När vi satte oss i soffan lyfte hen på sig och flyttade närmare mig. Går det annat än smälta? Jag kommer själv ihåg hur det var i hens ålder (20 månader). Sen lästa jag Var är någon och visade hur en ananas känns och ser ut.

Vi gjorde fruksallad som vi åt med karamellsojaglass. Det är bra med Annike, hen kan äta veganskt när jag är på besök och tycker bara det är trevligt att nån lagar mat. Sen snackar jag och Annike en massa minnen och så. Och i mitt hjärta känns dom så otroligt nära. Det är skönt att ha lite familjeliv ibland nu när mamma är på malta, Emmi bor i Sthlm och pappa är svår att nå på telefonen.

Det är skönt att förstå att det blir bättre, bara en står ut ett slag. Men samtidigt inse hur viktigt det ibland är att gå i förtid.