Jag är osäker på hur jag ska vara. Inuti är jag en person och utåt en annan. Jag känner mig som två delar. Så fort den känslan kommer till ytan börjar jag tvivla. Och minnen kastas runt, så som chocken över första mensen och puberteten eller det faktum att vi i ettan delades upp på två omklädningsrum och dagiset självklara duscha tillsammans inte längre gick för sig på gympan.

Vet inte hur många gånger jag tänkt tanken på att - om jag hade fötts med kuk då hade inte allt som gått fel nu gjort det, nej då hade mitt liv varit som det skulle. Nu är jag mest så fruktansvärt osäker och olycklig. Och jag vet inte hur jag ska lösa det. För jag vet att det egentligen inte handlar om en faktiskt kuk. Det handlar om att jag blir missförstådd och vill att människor ska se vem jag verkligen är.