Jag har fått tillbaka känslan och rädslan i natt. Det är som att kvävas, som väggarna rör sig närmare mig. Nu börjar jag gråta. Jag vill inte vara ensam men jag orkade inte heller stanna hos vännerna jag umgicks med ikväll.

Jag saknar och behöver andra. Ibland är det bättre vara ensam än med vänner än inte känner sig hel med för stunden.

Imorgon ska jag gå och köpa alla skivor med Patrick Wolf. Det finns tröst och närhet i hens musik. Och jag ska inte låta den här natten sänka mig, nej jag ska vara nära Peter Pan och äventyr.

Jag kände ett behov av förändring efter att ha snöat in på Patrick Wolf senaste tiden så jag tog fram saxen. Och vips blev jag en liten Peter Pan igen.

Före


Efter

Det mest överraskande jag sett live på länge.

Jag har ont i magen. Varför sa jag det där, så fruktansvärt onödigt. Jag vet inte hur jag ska orka med en festival till heller. Det känns som jag kommer ha andra personens ögon på mig. Inte på ett fint sätt då. Jag vill gömma mig.

Sitter och laddar med Detektivbyrån inför Emmabodafestivalen. Idag är det onsdag och jag åker på tisdag nästa vecka. Det blir årets tredje festival. I måndags kom jag hem efter en 6 dars arvikafestivalande. Där var Patrick Wolf bästa konsert följt av Strip Music, Vapnet, The Magic Numbers och Ingeting. Det som överraskade mest var Hey Willpower som dansade kul och var helt underbart.

Jag hann även besöka Mattias på vägen hem och Bergsjön har aldrig varit finare. Dessutom kan jag meddela att jag kom in på min snickarutblidning!!! Jag är så glad och livet är nu mjukt och fyllt med vackerhet.

Lev livet mina vänner och så ses vi på antingen Emmaboda eller malmöfestivalen. Kram

Jag är ganska kär i tillvaron och allt nu. Om 31 h och 39 minuter ska jag sitta på ett tåg till arvika. Åh vad jag längtar, det kommer bli härligt. Och om det så skulle regna har jag både gummistövlar, regnkläder, en pressening och en liten spade med mig. Nu kan inget stoppa mig från att leva 100 %.

Jag är osäker på hur jag ska vara. Inuti är jag en person och utåt en annan. Jag känner mig som två delar. Så fort den känslan kommer till ytan börjar jag tvivla. Och minnen kastas runt, så som chocken över första mensen och puberteten eller det faktum att vi i ettan delades upp på två omklädningsrum och dagiset självklara duscha tillsammans inte längre gick för sig på gympan.

Vet inte hur många gånger jag tänkt tanken på att - om jag hade fötts med kuk då hade inte allt som gått fel nu gjort det, nej då hade mitt liv varit som det skulle. Nu är jag mest så fruktansvärt osäker och olycklig. Och jag vet inte hur jag ska lösa det. För jag vet att det egentligen inte handlar om en faktiskt kuk. Det handlar om att jag blir missförstådd och vill att människor ska se vem jag verkligen är.