Det är skönt vara i januari. Varje år en ny chans. Ett tomt blad. Det är fantastiskt. Jag börjar snart skolan. Och jag har inte känt mig så här redo innan. Jag har vuxit ifatt. Sett vad som inte funkar. Men jag ger inga löften. Nej för det jag behöver finns redan i hjärtat. Det är bara ta på sig skorna och ta fighten.

För det finns ju inga genvägar. Och det har jag vetat länge men att få något teoretiskt funka ja det kräver övning. Så det får bli vad det blir för livet händer hela tiden även när allt är tråkigt och grått. Så det går inte bli besviken så länge jag är sann mot mig själv.

Det är ganska klara tankar nu. Jag har landat och är ganska säker på mina drömmar. Men jag vill ta det timme för timme. Inte tänka på en lång massa. För det sätter bara fälleben. Det finns inte bara ett sätt att ta sig fram. Möjligheterna ligger i mina händer bara jag ser det. Och det är som jag börjat styra min farkost helt själv.

Och det är bara jag som kan lyckas med mitt liv. Det är ju jag som är styrman, kartläsare och kompass. Jag har blivit fri. Och jag vägrar ge mig.