Vad behöver jag nu?

Just nu är jag mycket själv. För jag behöver hitta tillbaka till viktiga bitar av mig själv. Det är jag som tar hand om mig. Jag är min egen förälder.

Brukar fråga vad jag behöver just nu. Lyssna på behoven. Det gör min tillvaro mer tydlig och överskådlig. Nu behöver jag frukost. Så ska fixa nåt strax.

Kramar är nåt jag saknar nu när jag lever ensam och det är pandemi. Långa kramar att stanna kvar i. Allra helst hud mot hud. Få vara nära en hel dag och bara tanka närhet.

Så jag håller om min kudde när jag sover. Och ska ta ett bad idag. Det fungerar också. Eller att lägga mina armar runt mig själv.

Men mest vill jag krama en annan person. Nån jag tycker om mycket. Nån som vill vara nära mig på riktigt. Det finns en djup brunn av kärlek i mig. Men jag vill även få badar i någon annans kärlek.

Ge och ta. Det är vad kärlek handlar om. Där vill jag vara mest. Men det finns i framtiden. Jag slutar aldrig tro att allting är möjligt. Den känslan är ingjutet i min kropp, hjärta och själ.

Gamla vänner.

När jag behöver prata ringer jag mina gamla vänner. Dom jag kallar barndomsvänner. Dom jag lärde känna innan jag blev vuxen.

Där behöver jag aldrig låtsas. Vänner från när jag växte upp i Lund. För även om jag är öppen utåt finns det delar som väldigt få får veta.

Jag är väldigt noga med vad jag säger och till vem. Förtroende tar tid. Även om jag ofta vet direkt om nån angår mig tar vänskap tid. Och det är en bra grej. Det är viktigt att behandla sina närmaste ömt och vårda relationerna.

Och jag delar olika mycket till olika personer. Just för jag är väldigt mån om mina privata rum. Det mesta i livet delar en bara med sig själv eller ett par till öron.

Det är speciellt och vackert. Gillar att ha det så. Det är en unnest att få ett förtroende av nån. En behöver vara försiktigt med vännerna. Det är svårt att finna nya. Krävs långt arbete att hitta fram och kunna lita på nån annan. Goda vänner är svårt att hitta. Så jag är väldigt mån om dom jag har. Ni är mina livskamrater och jag älskar er. Jag håller hårt tag om er. För jag vill inte förlora någon.

Drömmar kan gå i uppfyllelse.

Bestämde att jag behöver vara ärlig mot någon. Så jag sa vad jag känner. Har under pandemin rensat bort allt som inte ger mig nåt.

Och försökt vara ännu mer ärlig mot alla som betyder något. Det är aldrig svårt. Det svåra är att bryta sig genom sina rädslor med magin i behåll.

Men jag klarade av det. Nu är allting vibrant och doftar barndom och 5 till 14 och 14 till 23. Alla förstår inte magi. Kort sagt gäller det att inte bli logisk utan hålla fast vid magin.

Den extra känsligheten. Högkänslighet. Där kan en fatta väldigt mycket. Och även hitta genvägar. Jag är långsam. Blir effektiv när jag tar det lungt.

Trodde inte nån människa kunde vara min spegeln. Men det är så nu. Och det känns väldigt magiskt.

Fem minuters reflektion.

Jag är väldigt känslosam idag. Tänker på mitt liv nu och när jag var barn. Det är en stor skillnad på att vara barn och att bli vuxen. Jag saknar vissa egenskaper. Då fanns det barn och vuxna. Jag var ett barn och fri på många sätt. Världen var min lekplats.

Sen började skolan och det var då jag för första gången delades upp efter mitt kön. Jag förstod aldrig det. Förstod inte att det var nån egentlig skillnad. Några år senare börjar en förvandling av min kropp. En dag när jag ska iväg på konsert och sitter i soffan ser min syster att det är blod på mina underbyxor. Jag fattar inget. Min syster hoppar runt och tjoar du har fått mens, haha. Jag är förskräckt och vet inte alls varför det är blod på mina underbyxor.

Mamma går till affären och jag känner nån form av skam inför min kropp inlåst på toaletten. Jag är 10 1/2 år. När mamma är tillbaka får jag ett paket tjocka små blöjor i mina ögon och förstår ingenting. Mamma berättar att en tar en binda och fäster i underbyxorna. Känslan är märklig.

Inte nog med att min kropp förändras ALLA börjar behandla mig annorlunda. Mäns blickar på mina små bröst är konstiga. I högstadiet börjar tjejerna sminka sig och raka sina kroppar. Jag skolkar mer och mer och kommer därför undan mycket av socialiseringen för hur en ung tjej ska bete sig. Jag fortsätter leka och vara barn.

Samtidigt som puberteten pågår drabbas jag av en depression. Jag är nästan inte alls i skolan och kan på så sätt bevara min världsbild. Skolan står i vägen för kunskap. Jag leker och läser böcker. Livet pågår och jag lever det. Går på konserter och spelar musik nästan all vaken tid på stereon i min rum.

Jag blir äldre och fajtas med skolplikten. Kommer in på gymnasiet först strax innan jag blir 19 i en stad sex mil bort. Nya skolproblem och jag väljer att hoppa av efter två halvdana år. Istället börjar jag engagera mig politiskt. Det passar mig bättre. Vi har ett proggband och hänger långt in på nätterna, diskuterar och umgås. Vi är i partilokalerna när alla som jobbar där har gått hem. Bland dessa människor är jag fri. Där kan jag bara vara som när jag var ett barn. Där lär jag känna några av dom viktigaste människorna i mitt liv. Jag växer och närmar mig att bli vuxen.

Jag har gjort några olika till utbildningsförsök. Senast var förra året men jag lär mig bäst på egen hand. Vetenskap, diskussioner, reflektion, historia och musik. Det och alla jag känner är min skola. Livet är min skola. Och jag känner mig fortfarande inte som ett kön. Men ALLA andra tillskriver mig egenskaper jag aldrig bett om. Jag vill bara vara fri.

Sommarlov för evigt.

 

Reflektion ger mig tid att hitta hem.

Jag var ute på äventyr. Hade väskan full av picknickmat och olika varma samt kalla drycker. Hade bjudit in en person som jag hoppades ville dyka upp, men visste med mig att det inte skulle bli så. Kände mig först lite besviken men senare mest glad att få dela ögonblicket i ensamhet.

Vart jag än gör har jag alltig mitt eget sällskap. Det är som att jag ibland glömmer bort det. Det är där jag växer och utvecklas. Blir den jag är och vill vara. Den som andra får ta del av senare. Men inte allt. Absolut inte allt.

Vissa delar är bara för mig själv. Samtal och reflektioner. Idéer, tankar och känslor. Kanske får andra del av 10-20 procent av mig. Vet ej. Men det är i mötet med mitt egna som något magiskt händer.

Där och då blir jag medveten och klar. Hittar ut ur mina snurror. Finner tröst och kärlek. För jag är aldrig ensam. Har alltid mitt egna sällskap. Behöver inte längre dra i andra jämt. Då befinner sig tryggheten i mig. Kan lita på mig själv.

Har under några år inte känt så utan varit väldigt borttappad. Så mycket som hänt senaste åren är det inte konstigt. Men nu är jag på väg mot något nytt. Står och blickar ner över krönet på min uppförsbacke. Och vet att nu kommer guldet.

Snackar inte om pengar, utan det där lilla extra magiska som blir belöningen efter jädra massa slit. Mental slit. Fysiskt slitande är aldrig lika utmattande. Nej verkligen inte.

Jag vet vid det här laget att ingenting kommer gratis. Men ingenting är heller inte oövervinnerlig. Det går att nå fram. Världen och värmen som bär finns jämt bara en vill. Kärlek är det gott om. Inget en behöver hushålla med. Nä jag strösslar på.

Det går inte att älska för mycket. Så fint att vara vid liv på nya stigar mot okänt mål. Allt kommer bli bra. Det vet jag säkert. Slappnar av och njuter av utsikten här uppe. Vi ses när vi råkas. Farväl för nu.

Hitta tillbaka efter svåra år.

Jag har funnit magi och drömmar igen. Och gör allt för att försvara min värld. Känner mig väldigt lycklig när jag är där.

Fast är just nu förbannad. En grej pressar mig mycket. Men slår tillbaka med ord. Försvarar världen mot attacker. Behöver stänga ute allt annat med min musik.

Vägrar förlora min egen plats igen. Glöm det! Vägrar ha mer ångest och känna maktlöshet. Nej nu tar jag det jag behöver. Har rätt att få finnas. På mina egna villkor.

Har gjort ett avtal med mig själv. Och viker inte en millimeter från min plan. Vägrar vänta på nåt bättre mer. Nu är det jag som bestämmer. Och passar det inte är dörren där.

Ilskan är tillbaka där jag kände mig maktlös förut. Men också lugnet, harmonin, magin, drömmarna och äventyren. Är närvarande och klar. Bättre mat mer rörelse och musik. Jag fixar detta!

Är tankig. Gillar dagar som dessa. Bara jag i en stor tom lägenhet med balkongdörren på glänt ut mot sommaren. Skulle städa ett rum men är mer pepp på dra på en tröja och smyga ut.

Om några dagar tar jag mig tillbaka till min hemstad. Blev kvar i Ingenmansland väldigt länge. Fast det var väl så här jag planerat från början. Skånesommarlov. Ja det var det.

Och nu har tankarna och känslorna kommit i fatt. Nu vet jag var jag ska bo. Ibland får tiden bara gå. Jag är inte så bra på hela sommarlov. Dom är liksom för långa. Hade hellre haft lov från maj och till början av juli.

Fast tänk ändå jag har ledigt hur mycket jag vill. Jag styr min egen tid. Fast längtar efter ramar och tider att passa. Behöver hitta nåt ställe att gå till hemma. En gång i månaden kommer jag pendla till Malmö under hösten.

Då ska jag kunna få till mer rutin på mina besök. Tänker inte bo i Lund utan heller sova på golv hos vänner och pappa i Malmö. Det kommer bli en bra höst. Nu har jag äntligen börjat tänka på mitt projekt. Ganska skönt att komma förberedd i mitten på augusti. Nu iväg till tankarna. Vi ses i framtiden.

Försöker skriva ett personligt porträtt till en utbildning. Vet inte vad jag ska säga. Det är lättare tycka om annat än en själv. Vem är Mandy. Ja vem är jag. Det far omkring lösa ord. Men det räcker väl inte.

Jag vill pyssla med radio och då måste en skriva nån form av manus först. Antar att det är därför en ska skriva ett porträtt. Ska tänka lite mer eller sova. Får försöka sammanfatta mitt liv.

Gillar inte ansökningar. Allt är så risky. Men det ordnar sig.

Har varit alldeles för mycket senaste tiden och nu orkar jag inte hålla ihop mer och låtsas vara stark. Har gråtit otroligt mycket sen jag kom hem till Lund, bokade om mitt morgontåg ett dygn fram. Behöver få vara här 24 timmar till. Bara sova i min egen säng nära familjen. Samt få träffa vänner jag saknar.

Även om jag inte ångrar min flytt är det svårare än jag förstått att bara vara i Lund en helg i månaden. Så var snäll och ha lite överseende. Allt är inte så lätt just nu.

För lite drygt ett år sen flög jag över Europa. Jag var på väg hem till min dåvarande hemstad. Hade spenderat 9 dagar i London hos min fina vän Tomas. En resa som svepte in mig i ett varmt skönt hoppfullt moln. I höst känner jag samma sak men för min nya hemstad och livet här. Det är som allting jag drömt om nu kan bli verklighet.

Har återfunnit en famn jag saknat så länge. Men nu är vi närmare än förut. Tid och år får en att gå genom grejer och komma ut mer vuxen. Jag gillar det, nu är vi på samma plan. Behöver inte längre jaga livet för det händer i varje andetag. Jag tror på det här. Tror jag är hemma.

Här har jag nu bott sen den 10 augusti, mitt hus ligger i Haga väldigt nära allt. Jag trivs. Det är skönt att bo inneboende. Då får en anstränga sig mer. Gillar det!

För snart ett år sen var jag på konsert i Köpenhamn. Jag var först in på Vega när dörrarna öppnades. Två kvällar innan hade jag och min lillasyster sett Jens Lekman spela på Strand i Stockholm. Då stod vi längst fram och dansade oss genom konserten. Sen traskade vi hemåt i mörkret längs åkanten.

På Vega var det väldigt fint, men på ett helt annat sätt.

The Hidden Cameras på Debaser en septemberkväll 2008.

Ibland vill en bara ha lugn och fruset hav.

Där jag kommer ifrån.

Det är november och jag är inte nedtryckt i skorna av ångest. Så nu går jag och väntar på att känslan ska komma upp till ytan. Det vore väldigt skönt om det uteblev. Känslomässigt är detta en av dom finaste höstarna på väldigt länge. Det mesta känns väldigt lugnt och skönt. Hoppas allting får fortsätta i dessa nya spår. Jag trivs med att vara ångestfri. Heja, heja det som sker nu.

Idag gör det ont i mitt huvud. Så jag gömmer mig.

Idag är jag förnuftig. Kanske är det dom nästa 30 år som gör sig nalkande? Det är skönt vara hemma. Världen är väldigt, väldigt gigantisk. Det är så mycket jag vill utforska. Men ibland kan 18 kvm vara alldeles lagom.

Har en märklig känsla som hänger kvar sen jag vaknade. Kanske en dröm? Ska strax packa en väska men drar ut på det. Snart är juli slut och i lördags kändes hösten nära. Sommaren drar sig mot sitt slut och jag är fortfarande förvirrad över allt.

Det är som tiden slutade existera. Den bara försvann och lämnade mig. Det har hänt förut men då var jag inte lika medveten om vad som hände. Eller det var jag nog inte nu heller.

Kärleken går inte låsa in. Den bara är. Det går inte fånga den eller ställa en massa krav. Fast jag har bestämt mig för sluta vänta på människor, ingen är värd det. Har lurat mig själv med väntan. Det fungerar inte. Allt blir ett stort luftskepp av illusioner.

Illusioner är ingen bra grund att bygga drömmar på.

Kära syster.

Du gör Stockholm till ett hem. Jag tycker mycket om att komma och hälsa på dig. Det är en helt annan grej hos dig än i Lund. Det är som vi är dom vi är. Jag tycker om det. Tack för påsken. Vi ses i sommar.

All kärlek!

Igår var jag väldigt arg. Jag ville spränga något. Och tårarna rev mig i ansiktet men jag svalde gråten och tog bussen till malmö. Gick in på min fristad och där fann jag ro för 40 kr, en bok som handlar om folk som jag och två veganska toasts rikare gick jag ut i staden igen.

Kände mig liten och vilsen men kom på att jag har ett hem i malmö med. Min Pappa har gett mig en nyckel dit, men kan jag dyka upp bara så där? Ja det är klar du kan, det är Pappa. Hoppade på en buss och sen är jag där. Hej Pappa är du hemma?

Föräldrar blir en aldrig för gammal för. Åh kära fina Pappa!

jag har öroninflamation i hela kroppen jippie jey, ingen skola förens på måndag. men jag ska se still flyin på torsdag, det är ett måste! jag gick på radiohead 97 med feber och sen blev jag typ frisk så why not.

dessutom börjar saker hamna där dom ska. men jag har lagt hemsidan på is och dokumäntären med, det är viktigast andas och vila nu. jag är hemma nu. och 14 år. men den 19 fyller jag femton, då ska jag ha vårkalas med ett äventyr, du får följa med om du är snäll.

ses snart när jag är frisk igen. puss!

Rak kommunikation, är det en illusion? Det känns som det ofta blir en massa kommunikationssvårigheter, speciellt på internet eftersom vi skriver vad vi ska säga, men nyanserna försvinner i en textkommunikation. Det är därför jag ogillar nätet. Jag vill ses och prata öga mot öga eller i telefon. Handskrivna brev fungerar också. Men chatt, msn, mail, sms och annan text kan tolkas lite hur som helst.

Ja vissa förstår jag helt och fullt oavsett kommunikationsväg men med många blir det förvirring. Det tar en massa onödig tid, så jag brukar släppa människor jag inte förstår. Det blir bäst så.

Jag har börjat sova igen. Jag brände ut mig efter allt arbetande med förproduktionen av min dokumentär. Kolla in min hemsida. Nu ska jag bara stänga av vissa delar och leva för min egen skull. Våren kan få komma nästa vecka.

KRAM

två boktips: Wenche Øyen og Einar Økland - En bra dag
Veronica Leo - Ekorrögon

090417 22:53
Det är bra att prata i telefon med Ebba. Det ger mig bäst perspektiv. Vi kommer in i ett skönt flow och det är inte vad vi säger som det viktiga utan sättet vi pratar på. Jag har saknar att ha en riktigt vän nära. Jag behöver få prata i tusen år i telefon. Riktiga telefonsamtal. Jag valde rätt, det är inget tvivel om saken. Det är skönt stå där i regnet och bara låta dropparna skölja över mig. Det är som våra samtal rensar ut skiten.

Jag vet inte om jag någonsin pratat på det här sättet innan. Det finns inga begränsningar eller ämnen vi inte kan prata om. Väldigt skönt. Ebba är liv. Ebba är en livskamrat. Så som jag förr såg Einar. Nu har Ebba den platsen. Ebba är närmast mitt hjärta. Och jag är inte fixerad. Nej det är så skönt. Vi förstår varandra.

Det är många jag inte förstår. Det är få jag förstår rakt upp och ner. Och det hjälper att ha en rytm. Jag och Ebba känner när vi går över gränserna. Vi vet när samtalen är slut. Det är så vackert. Jag har aldrig mött någon som du. Du är ett underverk. Du är den starkaste människan. Den mest klara. Och du smittar mig mer värme. Du hjälper mig finna kärleken. Du ÄR.

www.mandyjunoquartin.se

Hej du som lekt så många gånger bredvid mig. Du bor så långt bort. Jag har börjat minnas allt det från förr igen. Skrubbsår på knäna och indiankojor. Vattkoppor som kliar och när du ett år ofta låg på sjukhus. Längesen sen blir nära när jag tänker på det. Hur allt skulle vara rättvist in på millimetern. Om hemliga glassar och kliva upp mitt i natten och vandra omkring i lägenheten.

För alltid sammanlänkade, men du vi ses i påsk!

I höst flyttar jag och min bästa vän iväg ett slag.

En timme i en helt annan värld. Harmonin flödar i mig. Jag är lycklig. 2010 kommer gå till historien. I höst lämnar jag sverige. Jag vet att jag kan uppfylla alla mina drömmar. Jag är redan på god väg.

Jag fångar tankar i min håv. Tankar som bildades för väldigt länge sen men som blir mer och mer klara. Jag tror inte på kärlek som endast bygger på attraktion. Vänskap är en stabilare grund. Mina vänner är mina livskamrater.

Ibland får jag för mig att det är attraktionskärleken jag vill ha, men den tröttnar jag på väldigt fort. Den är väldigt ytlig. Jag vill ha djup och kommunikation. Det rör och skakar om mig.

Jag blir lätt kär. Men det är en icke sexuell kärlek. Ibland blir jag kär i en känsla eller en upplevelse. Ibland blir jag kär i musik eller film. Ibland i varelser. Jag vill hålla mina illusioner vid liv och låta mig svepas med.

Ofta kan jag tänka på alla sammanträffanden. På hur fantastiskt det är att ha befunnit sig på samma plats som så många andra i mina ögon främlingar. Främlingar som jag sen kommer kalla vänner.

När jag och min syster en gång stod på Grand Place i Bryssel och tittade på människor som korsade varandras vägar, vi undrade vilka som skulle väva samman sina öden och vilka som inte skulle det. Har du tänkt på hur många människor du bara passerar? Människor som du delar upplevelser med utan att ens säga hej.

Plockar fram dessa små filmer och låter dom spelas upp i mitt minne. Världen är en drömvärld och du är del av den, jag minns dig.

K
Ä
N
S
L
O
L
Ö
S

NUMB

Det är som inget är på riktigt. Jag nyper mig i armen men känner inget. Jo jag är torr som en sticka. Mina ögon är någon annanstans. Slår mitt hjärta? Vet inte längre. Fryser och vilar datorn på mina kalla ben, kanske kan värmen från datorn tinna upp mig? Jag vill vakna nu. VAKNA

Det luktar brandrök i min hall. Jag eldade upp ett brev för nån kväll sedan. Ett brev som aldrig skulle läsas av den det var skrivet till. Nu kommer det aldrig kunna komma på villovägar. Det brann otroligt fort med stora lågor där i mitt handfat. Röken har lite etsat fast sig i väggarna. Det är nog en ordlek att elda upp brev.

December.

Igår var det så här vackert vid min skola när jag väntade på bussen. Idag känner jag mig trött men jag har iaf världens finaste tröja på mig. Har just ätit middag. Nu är kl 04.27. Jag vaknade 02.45 efter 8 timmars sömn. Har mina hörlurar på mig utan musik. Det är skönt med ett extra filter mot världen. Det är skönt med nätter och tystnad.

Jag behöver klippa mig. Men jag är rädd för frisörer. Jag har inte gått till någon frisör sen 90-talet tror jag. Minns med fasa hur hemskt mitt hår alltid blev när dom klipp det. Dom vattenkammade det och tänkte inte på att mitt hår är lockigt och därför blir ännu kortare när det torkat. Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit efteråt. Ja varit helt knäckt. Mitt hår är en känslig grej.

Knäppa dygnsrytm! Jag tänkte verkligen vara vaken fram till kvällen igår men var så utmattad att jag somnade redan kl 15. Vaknade strax efter 00. Har drömt om människor jag inte träffat på länge. Även om människor jag knappt känner. Märkligt men fint.

Jag funderar lite på hur jag skulle vilja ha det här hemma. Nu är det mest fult och opraktiskt. Egentligen vore det skönt flytta till en tvåa men jag glömmer skriva det brevet till min hyresvärd hela tiden. Har en förmåga att skjuta på sånt som egentligen inte tar så lång tid om jag gör det direkt men sen blir det mycket om jag inte diskat, städat eller tvättat på för lång tid.

Då blir det bara ett jag orkar inte. Fast när jag väl fixat alla göromål blir världen ett knippe ballonger och hela jag dansar. Skärp dig! För jag vet hur jag vill ha det det är det motsatta mot nu. Tänk att bo i en tvåa med riktigt kök och badkar. Jag tror jag är rädd för det. Rädd för en tvåa för det skulle binda mig fast ännu mer här.

Min plan är att flytta härifrån till sommaren. Flytta någonstans ett år, helst lämna sverige. För att få se om jag skulle fixar det. Det vore guld värt. För om jag kan fixa ett år långt bort från allt hemtamt, ja då kan jag nog fixa allt. Det kliar i kroppen, kliar av tristess och uppgivenhet. Kanske är det årstiden? Jag vet bara att jag vill ha det bättre. Vill ha den där fina nöjdheten och riktigt få lysa. Vi säger så! Puss

Är smuschig och mjuk. Har varit i sängen hela dagen. Det är skönt göra ingenting särskilt. Tänker och lyssnar på musik. Kanske ringer telefonen, kanske kommer ett sms eller mail.

Det har regnat nästan hela dagen och jag sov länge. Det kommer bli fantastiskt med så mycket. Känner mig väldigt nöjd. Och imorgon kommer Maple Mountain (Emil och Karins band) till smålands, det ska bli fint få se.

Världen är vacker <3

Jag är lycklig. Tack Thuva-Lisa för du får mig minnas!

Det finns grejer jag inte tänker förneka. Det är dom små sakerna jag tänker på nu. Jag är dålig på att må dålig. Jag faller neråt så snabbt och sen finner jag inte vägen tillbaka. Försöker sätta allt detta i proportioner. Men nej det funkar inte riktigt.

Tänker på drömmar. Jag har drömt mycket konstigt senaste tiden. Men så har jag inte varit ute eller umgåtts på länge. Jag vill inte vara i tomhetens grottor. Dom gör mig inte glad. Och jag är beroende av att få vara glad.

Filmer är bara tillfälliga leende. Swisch så är det borta. Det skulle vara mysig kliva ner i en regnbåges lukt, smak och ljud. Tänk den drömmen vore något. Den kanske skulle få mig se lyckan igen.

Jag orkar inte vara stark. Det känns som allt dör i mig. Som om det aldrig mer kommer vara kul. Jag vill inte. Kan den här känslan bara gå över?

Vi föds nakna. Sen kläs vi upp i kläder. Jag har tittat på Den långa resan. Där skyler naturbefolkningen bara sina könsorgan. Där fanns regler som skiljde på könen. Män jagar, kvinnor tar hand om hemmet.

Men vad händer när vi inte längre accepterar dom gamla spelreglerna? Jag tror att jag aldrig har gjort det. Jag har inte ens tänkt på att jag inte har gjort det. Det känns ändå som dom som är mest förtryckta av alla normer är pojkarna. Pojkarna som vill vara flickor. Som älskar rosa. Nej tillbaka i ledet. Du är en pojke, du ska tycka om att slåss. Kom igen var tuff.

Jag är så trött på alla människor som fortsätter hylla dom gamla normerna. Tänk framför dig finns en hel värld av individer. Varför måste du dela upp dom i alla dessa fack? Och sluta anta att människor är på ett visst sätt. Jag tycker ju mer jag lär känna någon desto mer växer den personen i mina ögon.

En människa innehåller så mycket mer än några etiketter. Vi drömmer, har känslor, tankar, djup, ideér, fantasi och så mycket, mycket mer. Varför ens nöja sig mer bara objektifierar delar på en kropp? Jag tänder på människors inre. Det är det jag faller för. Ett naket inre jag får beskåda. Det är det vackraste, att dela den nakenheten. Utan den blir jag uttråkad, yta är bara yta. Jag vill ha något mer.

Mer mellanstiadedisco, jag dansade tryckare med den jag var kär i.

För detta är mellanstadiedisco för mig. Mycke mer 90-tal kan det inte bli!

Nej inget är helt och hållet hopplöst. Det finna alltid nåt som kan värma en. Något litet som tränger in genom alla kläder och sprider ljus i magen. Jag har fantastiska vänner. En av dom kom med pizza igår. Den pizzan var kärlek rakt ner i magen.

Fatta det behövs inte så jädra mycket för ändra någons dag. Det är jätteviktigt lägga ner lite tid. Göra någon glad. Det är så väldigt viktigt. Kommunikation! Jag vill göra världen mer varm men jag kan inte göra allt själv. Vi kan alla lägga ner lite tid för om alla människor verkligen gjorde det ja då skapas magi.

Det är jätteviktigt! För utan magi och kärlek blir tillvaron så platt. Jag vill inte känna kylan. Eller att jag inte bryr mig. För jag bryr mig. Jag bryr mig så väldigt mycket. Varför bryr inte du dig?

Blotta sig gör ont. Jag har pratat om mina innersta tankar i natt. Berättat det jag knappt formulerat i mina egna tankar. Det så mycket osäkerhet som ryms i mig. Osäkerhet som blir stora tårar på mina kinder. Orkar inte vara med. Måste vara inne och skydda mitt nya skal. Inte låta människor plocka åt sig av delarna.

Det blir bättre sen.

Helt blockerad. Inte inom allt det kreativa men att klippa film klarar jag verkligen inte, just nu. Jag mår illa och gråter lätt av stressen. Längtar till lördag då jag sitter på tåget mot Uppsala. Kortade min resa 2 1/2 dag. Behöver vara hemma mycket mer än jag först trodde.

Min mage klarar inte stressen, jag klarar knappt äta nu. Men bara blockeringen löser upp sig kommer så mycket fixa sig. Sen får gärna solen skina också.

Fredagen den 30 oktober blir det Halloweenfest hemma hos mig! Kom, kom, kom! Klä ut dig i valfritt. Det behöver inte vara ambitiöst bara du trivs.

Festen är flyttad till ett fett radhus i malmö...

Ses då!

Jag kan inte sova ordentligt och känner mig superstressad och genomtrött sen helgen och förra veckan pärs. Jag vaknade och bara grät. Det har varit för mycket nu. Jag behöver dra ner tempot. Längtar mest efter lovet. Det är bara 11 nätter dit.

Även roliga intressanta utbildningar kan göra en helt utmattad. Det gör ont i bröstet. Det gör lätt det när det varit för mycket. Jag förstår inte ens hur jag klarade av lördagen. Klart som tusan att massa saker gick fel. Men jag var på plats och filmade. Jag var där en timme innan. Jag gjorde det fast jag håll på bryta ihop. Benen bar mig knappt. Men jag var där.

Detta trodde jag aldrig skulle kunna hända, jag har mycket mer kraft och energi än jag själv trott. Jag bevisar det för mig själv den här hösten. Viljan tar mig så långt, den kommer in när jag egentligen inte orkar och så orkar jag lite till. Men jag förstår också varför jag hamnat på sjukhus så många gånger dom senaste åren. Förstår att det är utmattningen som kommer efteråt.

Jag har börjat bli bättre på hushålla med min energi. Det är ljusår får hur det varit. Det känns skönt. Och jag blir gladare varje nytt år. Har landat i mig själv. Kommit på hur jag vill ha det. Insikterna som får mig förstå, hur viktigt det är med rutiner. Hoppas jag över sömnen, maten eller aktiviteten ja då mår jag skit. Då kan jag inte ta mig vidare på något sätt.

Men nu börjar jag se mina svaga sidor och speciellt mina starka. Jag förstår vad som är viktigt på ett djupare plan. Jag blir lätt nöjd. Och den känslan mina vänner, den skapar lugn. Får allting att klarna. Jag vill vara här där jag är nu. Jag har väntat och letat efter den här känslan så länge. Inget kan ta i från mig detta. Den enda som kan förstöra nu är jag själv. Så det gäller lägga upp en bättre strategi för hur jag ska hantera stressen. Det är min nya utmaning.

Jag kan flyga, jag är inte rädd!

Jag är hyper. Kan inte stänga av idag. Det är väldigt mycket känslor, tankar och idéer i mig. Jag vill så mycket att jag mest måste sitta ner och andas. Stress och hyper gör mig rastlös. Flödet är på gång, men nu måste du stilla dig.

Ska bara vara. Laga en pizza och se film med en vän. Hen får mig alltid hamna på fötter. Jag är så jädra babblig och övertrött. Behöver stressa av. Inte rycka i alla. Det är lätt hänt. Drar lätt gång mycket dagar som denna, sen blir det kaos och jag vill bara gömma mig.

Behöver mer struktur och lugn. I natt hoppas jag sömnen är stilla. Att tankarna lagt sig. För i morgon ska jag filma, och då behövs fokus på det. Vi hörs igen när jag samlat mig. VÄRME

Jens Lekman - End of the world is bigger than love

Detta är en av dom vackraste låtarna jag hört i år. Jag får gåshud och blir lite sorgsen men samtidigt hoppfull.

Idag är jag lite dämpad och tankfull. Det var en konstig kväll igår. Det blev så många missförstånd. Och jag vill bara det ska lagas, det som gick sönder. Men ibland är det allra bäst vänta.

Behöver få omge mig med nära människor. Behöver en kram idag. Ska ordna ett Astrid Lindgren-filmmaraton fredagen den 16 oktober. För sagor är det bästa jag vet. Astrid Lindgren är en stor hjälte för mig. Hen påminner så mycket om min Gammlafarmor. Jag saknar min Gammlafarmor.

Det känns lite som allting dör nu i oktober. Men det är fint med saker som vissnar. För jag vet att det kommer nya tag och nytt liv. Hösten är en av mina finaste årstider. Det är som det finns utrymme att leva. Som om takten slås av. Det tror jag är välbehövligt. Få tid att vara.

Vet du hur härligt det är att vara trött utan att vara speedad? Det har jag börjat kunna känna igen. Det är en väldigt intressant och skön känsla. Ett nytt lugn har landat i mig. Jag mår väldigt bra och min självkänsla har vuxit. Oktober får 9 av 10 än så länge. Slipper jag min huvudvärk kommer jag sätta 10:an.

Det har snart gått ett år. Skulle vara skönt att ordna en fest nu i oktober. Det behövs ljus och värme nu när graderna på termometern tvingar på oss jacka, mössa och vantar. Jag har mycket att fira.

Jon Brion - Little Person

Idag tittade jag på filmen Synecdoche, New York. Den var väldigt lång men trivsam på ett lugnt tråkigt sätt. Jag tycker om tråkigheter i filmer. Men se den och bilda din egna uppfattning.

Sen har jag mest tänkt på ord i ett telefonsamtal och försökt sova. Men det gick inte så bra, för mycket tankar i huvudet. Men den här låten är helt underbar. Godnatt! Tänk nu är det oktober.

Jag blev förd till ett hemligt resmål, det var Prag! Jag älskar Prag. Tänk en hel helg där med mamma och min bästa vän. Det har blivit enklare äta vegetarisk där och dom har små ekobutiker på många platser. Men det är svårt få vegansk mat även på deras vegetariska restauranger. Trots att det stod kan fås vegansk på förfrågan i menyn. Servitören förstod inte vad vegan betydde. Engelska förstår ganska få.

Så jag får väl lära mig tjeckiska till nästa besök. Det har varit en helt fantastisk resa, om än väldigt intensiv. Jag vill tillbaka snart, i vår eller sommar. Tänk er höst i ett solvarmt prag, igår var det 22-23 grader varmt och jag fick lite sista sommarfeeling innan vi imorse landade i ett regnigt sverige.

Älskade september





Det känns som jag inte riktigt hinner med livet, men jag trivs väldigt mycket med att ha så mycket att göra. Igår var jag kvar i skolan och jobbade med min film. Jag kan nästan inget men gör så gott jag kan. Det är pilligare än jag trodde att redigera film. Och så har jag spelat in ljuden separat så det blir än mer pill. Men det blir nog bra. Tänker inte överjobba utan mer gå på känsla.

Idag fyller jag 29. Började dagen med frukost i sängen och paketöppnade. Om några timmar börjar kalaset. Så dags att fixa tårtan. Jag hoppas alla har en mysig dag! Värme från Mandy Juno

Sorry, but I don't understand.
The things you say they make no sense at all.
Funny, but I think that you mean them all this time, don't you?

I know that you think I'm a fool.
But couldn't you try to forgive a fool one more time?

Text från Blurs låt Fool.

Igår blev det höst på riktigt. Det har varit en fantastisk helg. Tänk att det fortfarande springer runt enhörningar i världen. Jag tycker om se polsk film och hålla handen under filten.

Det är dagen vi aldrig kommer glömma och som vi alltid blir påminda om så fort vi ska resa med flyg eller pyssla med aktivism. Ja det är sant, världens "så kallade" ledare är så duktiga så. Ursäkta min ironi.

Jag minns ett telefonsamtal för 8 år sedan, det var från en politikerkompis, hen grät pga vad som hänt i new york. Jag klarade inte av säga så mycket så en annan vän tog över luren. Ja vad skulle du göra om världen gick under imorgon?

Jag tänker så ibland och då skippar jag disken för något mer berikande. Lever ganska mycket så hela tiden. Och det kommer jag fortsätta med. För utan carpe diem finns inte så mycket kvar. Men om du inte menar det, säg det inte. Var konsekvent!

Ta hand om varandra, vi lever bara en gång! Puss!

Min skola är verkligen bra, där är som alla skolor borde vara. Det finns i och för sig mycket jag vill förändra, men det är den bästa skolan jag gått på sen mellanstadiet.

Idag har jag filmat helt själv. Det ser helt overkligt bra ut. Jag kan film, det visst jag inte. Ser det efter bara ett försök. Det är fantastico!

På fredag kommer Thuva-Lisa <3 och Ebba <3. Dom två är så jädra bra. Och det blir hiphopfest, kolla, kolla. Vi ska dansa hiphop, du och jag Ebba. Yeah! Och sen ska jag och Thuva-Lisa gå på klubb. Det äger. Tänk att det kan vara så här bra.

Önskelista

en bättre värld
zoom handy recorder h4
veterancykel
kryddor (paprika, gurkmeja, ingefära, curry, örter och dill).
skiva med Taken by Trees, Lady Sovereign, eller Action Biker
pengar
mat (vegetarisk/ ekologisk) tål inte hasselnötter, cashewnötter, havre eller komjölk
frön att så och krukor/ fat
säng
frimärken
skrivbordsstol med nackstöd
tillbringare i glas
bläckpennor
fotografier / vykort från gamla vindar
upplevelser

Mariah Carey - Hero

Natten innan julafton 1993 låg jag och lyssnade på radio och den här låten spelades. Jag lyssnade och blev väldigt stärkt. Låten får mig tänka tillbaka och se det frostiga fönstret i mitt gamla rum och känna hopp.

Nej nej nej. Du föds in i en värld. Du väljer inte själv. Sen blir du påtvingad ideal. Du får ta så mycket skit som du sväljer samtidigt som du ler. När du kommer in i puberteten får du oönskade blickar, blickar som objektifierar dig. Du ska vara tacksam att någon ens tittar på dig och din kropp. Så länge någon tittar på dig kommer du bli gift och föda någon barn, det är bra grejer det. Det är din vinstlott.

Fy fan! Jag har aldrig kunnat ställa upp på detta. Jag har aldrig passat in i formen. Sen jag var 6-7 år har jag haft ord som problem skrivet i pannan. Jag var som pojkarna. Jag förstod inte varför mina spelregler ändrades när jag började skolan. Fram tills dess var vi alla mer jämlika. Sen hände något och jag förstår fortfarande inte. Jag kunde inte sitta still i skolan och min fröken tog undan mig och visade en liten skrivbok, där jag skulle få ett klistermärke eller ett bokmärke alla dagar jag var en snäll, lydig flicka.

Jag fick inte visa boken för någon i klassen, det var min och min frökens hemlighet. Jag hatade den boken, men jag försökte göra min fröken till lags. Jag skulle vilja leta upp min gamla fröken och fråga varför jag inte bara fick vara den jag var. Varför ska staka barn bli snälla, lydiga och underordnade? Varför fick jag beröm och leende när jag satt still och var tyst? Varför fanns det olika regler pga vår biologiska tillhörighet?

Jag tror ändå att min räddning ligger i att jag inte ändrade mig, jag fick byta skola. Jag anpassade mig inte och flyttades runt på jag vet inte hur många olika skolor, grupper eller klasser. Våren i 5:an började jag i en vanlig skola efter att ha gått på skoldaghem några år. Jag började i en vanlig klass 5. Jag trivdes så mycket. Jag klarade mig ganska bra där. Jag har nog aldrig känt mig så vanlig som då i 5-6:an. Det var en väldigt skön känsla. Men så var det dags börja högstadiet.

För mig var det ett för stort steg, jag ville gå kvar med min klass. Men vi skulle splittras i tre. Vi kom till en jättestor högstadieskola. I 7:an fanns 4 paralleller, 8:orna hade 5 och 9:orna 4 paralleller. Jag försökte klara mig men det gick inte. Jag började skolka mer och mer. Men detta räddade mig, det förstår jag nu. Mitt skolk räddade mig från förlora delar av mig själv som så många förlorar i högstadiet. Jag vek mig aldrig för idealen som jag såg i omklädningsrummen på gymnastiken. Jag försökte inte göra till mig för någon kille skulle tycka om mig.

Jag såg hur vissa tjejer i klassen spelade på sex för dom äldre killarna i skolan. Varför ska du spela på sex för att någon ska tycka om dig? Jag förstår inte. Men så tänker jag på 6:an när en kille i klassen gjorde slut med en tjej i klassen för det inte hände något. Vad var det som skulle hända? Och så hör jag en vän berätta om en släkting som äntligen gått och gift sig. Släktingen hade varit tillsammans med sin pojkvän i många, många år. Alla hade dom gått och väntat på en förlovning eller ett giftemål att något skulle hända. Jag förstår inte det heller.

Men det är mycket jag inte förstår. Mycket med tvåsamheten som är helt obegripligt för mig. Jag vill inte ha sådana kärleksrelationer. Jag går inte och ser mig som singel. Det förstå jag inte heller. Vadå singel? Jag är fullkomlig som jag är. Ingen annan kan göra mig hel. Jag har valt att inte ha någon tvåsamhetsrelation. Det har jag prövat och det var inget för mig. Jag är kär i en person. Det har jag varit sen 2001. Men det finns inga förväntningar på den kärleken. Jag är nöjd med att tycka om. Jag vill inte äga hen. När hen och jag pratar i telefon eller ses känner jag att vi hör ihop.

Allting behöver inte följa redan givna ramar. Det är ditt liv. Du bestämmer själv hur du vill ha det. Böj dig inte för någon annans förväntningar. Låt ingen låsa fast dig och lås inte fast någon annan. Men jag har förlovat mig, förlovade mig själv med mig själv. Det var en vacker händelse och du var inte bjuden för det angick inte dig.

Jag tror mig haft den bästa augustihelgen. Så mycket bra att jag inte ens vågar skriva ner det av rädsla att det ska lämna mig. I söndags åkte jag inte hem direkt från Göteborg utan tog en omväg via Kullaberg. Äta bjärnbär från vägkanten och knata upp för berg och få världens utsikt till lite picknick. Fina, fina utflykten med Oliver.

Alltså nu är det nog. Vaknade av ångerst och panik. Kan den inte ge upp när jag ska sova? Jag orkar inte. Det här går inte bra. Jag var helt genomsvettig och bara grät grät grät. Det finns ingen ingen ingen. Bara ett svart hål som kväver mig inneifrån och ut.

Skulle vilja låna lite livsglädje. Har någon lite till överst?

I natt skrattade jag mycket åt olika sketcher. Jag kan alltså skratta. Trodde nästan det inte gick längre. Men det var så fantastiskt skönt få veta detta.

Hej världen.

16 maj - 6 juli levde jag i något konstant varande. Det har än så länge varit den bästa tiden i år. Sedan dess är det som allting liksom avstannat. Det ger mig klastrofobi. Idag är det 8 dagar till min utbildning börjar. Jag skulle allra helst börja redan på måndag. Orkar inte ha mer tid som jag inte vet vad jag ska fylla den med.

Om det är något jag haft gott om dom senaste åren så är det just tid, dötid. När jag har tid går tankarna i cirklar och jag gråter väldigt mycket. Det är svårt se en ände på det. Det är skönt veta att i höst finns det en ände. För jag har lovat mig själv att nu finns inga ursäkter. Nu ska jag arbeta hårdare för ta mig ifrån hela den här tillvaron jag lever i. Jag vill inte vara kvar. Det är så förbenat tråkigt här.

Det pirrar i magen när jag tänker på nästa måndag. Jag har tänkt mycket på hur jag ska klara av det. Jag minns hur nervös jag var i våras på antagningsintervjun och den gick bra. Egentligen är jag mer oroad över hur jag ska hinna med allt det andra och 40 timmars skolveckor. Det är 128 timmar kvar då. Det kommer bli det svåra. Men jag ska göra mitt allra bästa. Inte för någon annans skull, bara för min.

Det hänger på mig. Det är skönt nu när jag förstått innebörden av dom orden. Det är en frihet.

Plats: Bjerredsparken i Lund (parken som ligger på västra sidan just bakom tågstationen).

Små stordåd!

När jag ska diska och ta lite diskmedel och det ur flaskan istället kommer ut 25-30 små, små såpbubblor. När en fin låt dyker upp från ingenstans och allt blir väl. Eller när du kommer på hur fantastiskt det är att leva.

Kommer du ihåg kvällen du fick nog av ensamheten i vindsrummen i helsingborg? Jag tog på mig min jacka och gick ut. Jag kände ingen i staden så jag gick till pressbyrån och köpte en musiktidning för lite sällskap. Sen gick jag in på Vegeriet och beställde linsgryta med ris och en juice.

Det var nästan tomt i lokalen och jag satt ensam vid mitt bord. Jag och min musiktidning. Den ensamheten jag kände då hösten 1999 finns i mig igen. Det är som om nästan alla vänner gått upp i rök. Jag minns den hösten så väl. Alla sena nätter när en tv eller radion är enda sällskapet.

Jag stod inte ut där så jag flyttade hem igen. Lund har blivit en främling. Och jag vet inte vad jag gör i den här staden. Jag vill flytta hem igen. Men jag vet inte längre var hem är. Det är inte här jag sitter nu, 18 kvm som jag bott på i 4 år. Nej jag är hemlös.

Jag har försökt förvandla lägenheten, men när jag låser upp ytterdörren ekar det bara av tomhet. Vem vill byta lägenhet? Skriv några rader om vad du har, så gör vi ett byte. Maila cykelpiraten (at) gmail.com